Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som de samhällen, hvilka utgöras af
tran-ätande grönländare, vara tacksamma fält,
ty till musik, som är en af de sköna
konsterna, får man icke räkna de primitiva
naturläten, som förhöja glädjen vid deras
fester, och till skön konst icke heller
tatu-eringen, den må 1111 vittna om huru stor
färdighet och uppfinningsrikhet som helst,
ty ett våldförande på det naturliga är alltid
ett brott mot de lagar, från hvilka de
sköna konsterna icke få afvika, och
gutturalljud skapa icke ett helt, som kan hedras
med benämningen musik, ty musikens
yttersta lag är harmoni, en förutsättning
så nödvändig, att den kallat till lif en hel
vetenskap, och i tatueringen ligger en vidrig
protest mot den upphöjda och försonande
harmoni, som reglerar det hela, och utgör
ett af grunddragen inom det skönas verld.
Lemnar man så dessa samhällen, der
ingen skön konst finnes, och stiger steg för
steg uppför civilisationens breda trappa,
skall man finna huru konsten och
civilisationen vid livarje steg gå hand i hand med
hvarandra, att den ena icke trifves der den
andra icke finnes och att konsten å sin sida,
såsom mera specielt förnimbar, sålunda
alltid i sitt framträdande lemnar en
temli-gen tydlig fingervisning med afseende å
den kulturståndpunkt som ett samhälle
intager.
Men man planterar icke civilisation på
ett ställe, liksom man planterar en park,
och åren låta icke der bestämma sig som
vid skogsplanteringen. Visserligen fordrar
det unga trädskottet ans, vård och stöd.
liksom civilisationen, men denna omsorg
är af helt annat slag. Det är det enskilda
intresset som framkallar skogsplanterarens
omsorger, under det att civilisationen, som
är de sköna konsternas moder, hemtar sitt
stöd och sin uppdragelse i hjertats ädelhet,
hvaraf återigen födes begäret efter det
sköna och sanna, som är konstens evigt
bestående mål. Att påstå att dessa
hjertats och sinnets egenskaper finnas nedlagda
hos alla, torde väl vara djerft, och
erfarenheten har äfven stundom på det mest
otvetydiga sätt jäfvat ett sådant påstående:
men deremot är det ganska visst, att i
livarje menniskohjerta finnes något
godt och ädelt, som kan lemna goda
resultater, om vilja att tillvarataga det finnes för
handen, men som äfven kan förqväfvas, till
skada både för individen sjelf och det
samhälle han tillhör. Der icke sådan vilja
finnes, skall konsten alltid tyna bort och
försvinna.
Det var sålunda, med hänsyn till hvad vi
ofvan yttrat, helt naturligt, att man med
spänd uppmärksamhet skulle motse
uppförandet af folk-komedien “Anderson,
Per-terson och Lundström,” en pjes som i
Stockholm rönt en den ovanligaste
framgång, hvilken der var att tillskrifva icke
allenast de naturtrogna karakterer som
ior-fattaren vetat att framkalla på scenen,
men väl äfven det i allmänhet
förtjensr-fulla, men specielt hvad hufvudrollerna be
träffar utmärkta sätt, hvarpå stycket
utfördes, och hvilken pjes var annonserad att,
i förening med en bal, gifvas af det i
Mfn-neapolis existerande skandinaviska sällska-
pet “Norden” i l\*nce Opera House. öfver
dess framträdande på tiljan skola vi här
nedan tillåta oss lemna en kort recension.
“Anderson, Petterson och Lundström” är
visserligen hvad den benämnes af
författaren eller rättare bearbeta ren—ty herr
Ho-dell har endast bearbetat den från en tysk
pjes af Nestroy—en folk-komedi, men en
sådan som hemtar sina bilder äfven från
andra klasser än den, till hvilken hemma I
Sverige stundom med så stor orätt knytes
beteckningen “folket,” liksom äfven det
lättsinne, som utgör det varnande draget
genom hela pjesen, är en gäst som söker
sina offer inom alla stånd. Att detta
lättsinne stundom framträder på ett så komiskt
sätt, att det oemotståndligt framtvingar
den ena skrattsalfvan efter den andra,
“Anderson, Petterson och Lundström” 1873.
minskar icke det moraliska allvaret af det
hela, och för den som tror, att endast moral
finnes i situationer på tiljan, som framkalla
tårar, lemnar äfven pjesen tillfälle härtill,
till exempel i den varmt tilltalande scenen,
då Anderson mottager sina tvenne gånger
genom eget lättsinne ruinerade kamrater,
Petterson och Lundström, och med samma
varma och broderliga hjerta, som rikedomen
icke förmått hårdna, trycker de i trasor
klädda till sitt hjerta, uppmuntrar dem och
hjelper dem till en ny ställning i lifvet.
Styckets innehåll är i korthet följande:
Anderson, Petterson och Lundström äro
trenne vandrande gesäller, den ene snickare,
den andre skräddare och den tredje, eller
Lundström, skomakare. Under sin
vandring lade de sig en gång att sofva i en
skogslund och drömde dervid alla tre om
ett och samma nummer. Händelsevis
erbjöds dem strax derefter tillfälle att köpa
just detta nummer af en kringresande
lot-terisedelsförsäljare, och, hvilket var att
vänta, det utkom äfven med enormt stor
vinst, hvilken de tre stallbröderna förde
lade sins emellan i trenne lika stora delar.
Huru Petterson sedermera visste att genom
fåfänga, spel och lättsinne göra slut på
sitt, ett resultat som Lundström äfven
lyckades vinna, enär han icke ansåg det vara
värdt att hålla på styfvern, då i alla fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
