- Project Runeberg -  Minneapolisminnen : Kulturhistorisk axplockning från qvarnstaden vid Mississippi /
295

(1899) [MARC] Author: Alfred Söderström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gen, som ännu lågo och glödde,
blossade nu upp i eld och lågor. Det
be-gynte på allvar att visas tecken till lif
bland de sångälskande, och i synnerhet
medlemmarne af den hädangångna
“Norönna” arbetade ifrigt för bildandet
af en ny sångförening.

Den 9:de September 1886 stiftades
“Nordmaendenes Sångförening-’ med
omkring 25 aktiva medlemmar. Dess
första tjenstemän voro: A. Grinager,
president; John Dahlseng, J. W. Oven
och J.. Kvam, vice presidenter; Hans
Erickson, kassör.

Föreningens första instruktör var Mr.
Scheibe, dåvarande instruktören af den
svenska sångföreningen “Apollo” i St.
Paul.

Tillslutningen var stor och
medlemmarne “begeistrede”—ett par månader;
men att det fordrades uppoffringar och
mödosamt arbete, hade många icke
beräknat, och så snart den första
motgången kom, gåfvo de flesta upp, och det
såg ut som om detta företag, hvilket
begynte så lofvande, skulle alldeles gå
öfver ända. Föreningen var nu
kommen i skuld och på ett öfningsmöte
in-funno sig endast instruktören och fem
sångare. Detta var i grunden ett af de
vigtigaste möten, som föreningen
hållit. Frågan blef nu: Skola vi ge upp
eller skola vi ännu “ta’ ett tag.”

Man beslutade att “ta’ ett tag.”

Sångarne offrade hvad de kunde spara
till kassan, och Mr. Scheibe lofvade att
instruera gratis, tills föreningen såg sig
i stånd till att betala honom.

Månadsafgiften nedsattes till 25 cents
och ingen inträdesafgift fordrades. Nu
började det gå framåt igen; medlemmar
upptogos på hvarje möte, en fana
anskaffades och den I7:de Maj 1887 deltog
föreningen i festligheterna med
omkring 30 medlemmar.

I Oktober blef föreningen utan
instruktör och i tre månaders tid sökte
man förgäfves efter en duglig ledare.
Mr. Westrem var en kort tid anstäld.
äfvenså Franz Lund.

I Januari 1888 var man lycklig nog

att engagera Halfdan Wiberg, hvilken
i alla afseenden tillfredsstälde
föreningens fordringar. Han tog saken an med
ifver och de aktiva medlemmarnes
antal, som på de sista månaderna hade
krympit ihop, steg på en kort tid till 50.

Först då föreningen bestämt sig för
att deltaga i sångarfesten i Chicago år
1889, började man att arbeta med riktigt
allvar. Instruktör Wiberg reste nu till
Norge, men lyckades det föreningen att
i hans ställe engagera Carlo A. Sperati,
som fortsatte instruktionerna för
sångarfesten med ännu mera framgång.

Föreningen kom tillbaka från
sångarfesten som den bästa norska
sångförening i sångarförbundet, och dess
delegater hade dessutom försäkrat sig om
den nästa sångarfesten för Minneapolis
år 1891. Tidsrummet mellan dessa två
fester var cn sträcka af möten, fester,
baler, basarer och konserter, dels för
att indrifva den lofvade garantifonden
och dels var det sammankomster af en
mera sällskaplig natur inom “United
Scandinavian Singers of Minneapolis,’
som stiftades året före festen och bestod
af de yngre svenska och danska
sång-körerna samt “Nordmaendenes
Sångförening.”

Strax efter sångarfesten tog Sperati
afsked, han hade då fungerat som
instruktör i omkring två och ett halft år.

Den 7:de Augusti hade föreningen
arrangerat en afskedsfest för sin
värderade ledare, såsom en
tacksamhets-gärd för det arbete han nedlagt inom
sångföreningen. Vid tillfället
öfverlem-nades till honom ett dyrbart och
elegant guldur och sång och tal aflöste
hvarandra. Bland de församlade
gästerna befunno sig äfven f. d. ynglingen
“Wis-Gucklund,” hvilken, sedan han af
välvilliga armar blifvit upphjelpt på
estraden, föredrog följande visa:

Här ser ni nu ett par svenska lifliga
torskar,

Som “helsa på” ibland sångarbröder och
norskar.

Visst äro båda ett pnr så hyggliga pappor:
Men dock vi kilat i bast uppför era
trappor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:12:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/saminneapo/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free