Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. 125
låga verlden är också en verld», säger han på ett ställe. »Den har
sit märkvärdiga, sit stora, sina hjeltar och deras öden.» På ett
annat i samma skrift heter det om »den vilda bacchiska glädjen»,
att den hos oss har »en aldeles egen och original ton, och hvars
Pindarus det är rätt sagt at Bellman är» 1).
Sjelf hade Thorild, som vi veta, stått i nära och flitigt
umgänge med skalden och ofta hört honom sjunga. Det är derför
af särskildt intresse att höra, huru han i likhet med Kellgren och
Leopold i honom framför allt såg den store improvisatören,
hvilken, öfverväldigad af stundens ingifvelse, gaf i sången lif åt hvad
som rörde sig inom honom. Han kallar honom i sitt sändebref
till Græter »ætatis nostræ miraculum» och detta »quia talis est
ly-ricus extemporalis, ut unus ille post scaldorum ævum subito
enthu-siasmo et melos statim reperiat optimum et mire ludens
homœote-leutis carmen fingat eximium, in quo modulis non minus quam
ideis vividissime quidquid præsens est effingat ac præsertim
bac-chantis plebis facinora; ubi crebra micant mirabilis ingenii fulgura,
etsi non sine nube» 2). Med skäl kan detta uttalande kallas märkligt.
Den som fälde det och han, om hvilken det utsädes — de både
voro de rikaste och ursprungligaste naturerna under den lysande
kulturålder, som de tillhörde.
Inför detta Thorilds omdöme blekna de uttalanden af enskilda
personer, som kunna återstå att anföra om Bellman. Men äfven
några af dessa förtjena dock att höras.
Der är först Lidner, denna lättsinta bohêmenatur, som, om
han också föga reflekterade öfver sin omgifning, dock alltid var
mottaglig för stundens intryck och hade ett öppet öga för det
sköna, han mötte. Ännu eger man kvar af hans hand en strof,
egnad Bellman. Den är skrifven i ett gladt lag och onekligen
karakteristisk för sin författare. Han hyllar deri snillet och det
goda hjertat:
1) Thorild, Critik öfver Critiker, II, 13, 14.
2) Atterbom, a. st. V, 185.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
