Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 87
ställer Tintomara såsom det instinktväsen af högre art, det
"ani-mal cœleste", som en gång skall efterträda vår af reflexionen
söndrade människotyp. Det är samma tankegång, som Novalis uttryckt
med orden, att människan börjat med instinkt och skall sluta med
instinkt.
Det ligger utom mitt ämne att närmare ingå på denna
instinktteori, som ju först under en senare period af Almquists
verksamhet möter oss i fullt utvecklad form. Jag anmärker blott, att denna
fientlighet mot reflexionen ej berodde på att Almquist — såsom
han någon gång lät framskymta och såsom hans beundrare trodde
— själf ägde denna instinktiva, af reflexionen oberörda läggning.
Allt synes mig tvärtom tyda på motsatsen, att det är fruktan för
att ha förstört sin egen ursprunglighet, sin känslas omedelbara
friskhet genom reflexionen, som kommer honom att så kraftigt
varna för denna. Det är därför han i sina år 1826 nedskrifna
betraktelser om snillet ej blott framhåller, att det är omöjligt att
definiera, utan också att den, som äger det, förlorar det i samma
ögonblick, som han söker definiera eller beskrifva det. Konstnären
skall därför noga vakta sig för att "bringa driften under sin reflexion"
(Skandia I s. 262, 266). Det är lika lätt att förstå, att Almquist
kommit att stå på denna ståndpunkt, som att Geijer funnit denna
paniska förskräckelse för själfanalys oblandadt löjlig och rådt
författaren att "taga sin drift eller gåfva i allvarligt skärskådande".
Syndafallet blir för Almquist liksom för Swedenborg identiskt
med det ondas uppkomst. Han inser emellertid klarare än sin
läromästare, att han genom sin förklaring af viljans affall endast
beskrifvit det sätt, hvarpå det onda uppkommit här i världen, ej gett
någon förklaring af dess verkliga upphof eller af möjligheten att
förena dess tillvaro med antagandet af en allgod försyn. Ännu i
"Den sansade kritiken" kallar han syndafallet "en gåta, som ej
är upplyst derföre att hon blott är nämd". Hans enda svar på
denna olösliga fråga är liksom Richard Furumos i Gudahataren ett
råd att upphöra att fråga, att skaffa sig ett "lif öfver frågornas
lif". I ett bref till J. Hazelius (4 sept. 1828) berättar han om sig
själf, att han, sedan han funnit ro "vid Christi fötter", fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
