Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Lidner och Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Sven Cederblad
Följer så med en typisk Lidnersk stormkastning i känslolifvet:
Håll, Öda håll! Hvar är ditt hämndbegär,
Den stolta blodtörst, som ditt hjerta svällt?
För evigt dog din kärleks sköna låga.
Må hatets flamma nu i själen brinna,
Att natt och tomhet der ej herrska må!
Gläds: äfven hämnden måste ha sin vällust.
Förloradt hopp! Det fins en enda känsla
Som mäktig är att lif åt lifvet ge,
Och denna känsla har jag kallat kärlek.
Hvad efter kärleken man njuta vill,
Hvad efter kärleken man verka tänker,
Är endast skuggor, drömmar efter dagen,
Och midnattsvålna’n af ett sunket lif.
(IV: 81, 114 ff.)
Många liknande monologer från Ödas och Medeas mun skulle
kunna citeras. Det är Lidners högpatetiska stil, den Lidnerska
tragediennens retorik, hennes häftiga befallningar till hjärtat,
hennes våldsamma skärpning af känslornas antiteser.
I tredje akten se Öda och Visbur hvarandra åter efter femton
år. Det är ett möte, starkt påminnande om Medeas och Jasons.
Ödas försök att smälta Visburs likgiltighet genom att erinra om
deras forna sällhet, Visburs köld, hans veknande faderskänslor inför
barnen, hans löfte att kungligt sörja för dem, hans uppmaningar
till Öda att fara, misslyckandet af försoningsförsöket, Ödas
förbannelser, då allt hopp är ute: till allt detta finnas motsvarigheter i
de två första akterna af Medea. Det flämtande raseri, hvari Ödas
besvikenhet ger sig luft, förråder hennes frändskap med Lidners
demoniska trollkvinna, som står i släktskapsförbund med nattens
och underjordens makter:
Ormar från Nastrand! sliten mitt bröst!
Spruten ert gift i mitt rasande hjerta!
Mig ropar mitt öde, mig hänför min smärta,
Mig kallar den tjutande hämndens röst.
Beslöja ditt anlet, du strålande tärna,
Som härlig i tidernas guldvagn far!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
