Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biografiska bidrag om Lars Wivallius (efter fängelsetiden). Af Ivar Simonsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atlasche snören och knytning", inalles värderadt till 274 daler 24
öre kopparmynt och troligen afsedt till presenter åt fästmön, och
på hösten 1644 beställde han hos Jonas Jönsson sin säkerligen
mycket gentila brudgumsrock. Någon vers, som han skulle ha
diktat till henne, är icke känd. Hela denna kärlekshandel kom
säkerligen till stånd af ganska prosaiska grunder, och hon gick en svår
tid till mötes. Ganska snart efter mannens död var hon åter i
Stockholm, och 1690 1/7 intogs hon enligt en anteckning i
Politikollegiets protokoll 65-årig och utfattig på det s. k. Drottninghuset,
där hon fick sluta sina dagar.
Men med ingåendet af detta giftermål var gränsen satt för
Wivallius’ framgång bland Stockholms borgerskap, och hans
kreditorer, som icke längre läto afspisa sig med löften, gjorde sig
alltmera gällande. Främst bland dem, som nu gingo till handling, var
hans gamle vän Jonas Jönsson, som fordrade sina 830 daler från
1641, trots det att Wivallius påstod sig (1645 24/9) kunna bevisa
"med ärlige män", "huru offta wij sedermera handtagi[t]s, ia, at
hann nyligen uthi min swährfaders huss druckit och swurit, att
han aldrigh mehr skulle trätta med migh". Processen, som tog sin
början i stadskämnärsrätten på våren 1645, blef mycket roande och
nog så lärorik för alla, som ha skräddareskulder. [1] Underrätten
lyckades Wivallius också få att gå med på en nedprutning af 427 daler
16 öre (1645 24/3), men saken appellerades, och den 19/6 libellerade
Jonas Jönsson inför rådhusrätten. Wivallius ursäktade sig då med
att han icke omedelbart kunde svara. Han väntade bland annat sin
förre betjänt, som var bortrest och som skulle användas som vittne.
På sommaren vistades han själf borta från staden — rymd,
insinuerade hans fiender — och först den 24/9 inlämnade han sin
exception. [2] Betecknande sökte han först göra "de gode herrar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
