Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Wallén, Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö 215
medvetna om att för dem ställde sig problemet helt annorlunda än
för antikens folk. Hos de senare hade mytologien varit det
moderssköte, ur hvilket alla bildningselement framgått, i nyare tid har
däremot vetenskapen gått före mytologi och poesi. Det mytologiska
spörsmålet ställde sig alltså omvändt för den moderna människan.
Problemet sysselsätter hela den romantiska generationen. Det
innebär därför icke något som helst förvånande, att då Schelling i
en märklig uppsats hyllar Dante som den moderna poesiens fader,
uppehåller han sig framför allt vid Dantes förhållande till sin tids
mytologiska stoff. Han framhäfver den gudomliga komediens
mytologiska kraft; Dante har förstått att af sin tids historia och
vetenskap skapa sig en mytologi. Och i Goethes Faust ser Schelling
den egendomliga uppfinningen af en partiell mytologi.
Det är romantiska doktriner af denna art, som utgöra
förutsättningarna för Geijers och Atterboms yttranden. Men medan
Geijer visar sig kunna i praktiken på ett förunderligt sätt befria
sig från den romantiska estetikens programpunkter, arbetar
Atterbom däremot så mycket mera målmedvetet i romantiskt dogmatisk
riktning. När Fr. Schlegel framhäfver Tiecks Genovevadrama
som det utpräglade begreppet af en mytisk poesi, skulle man därför
i lika hög grad kunna anmärka detsamma om Atterboms sagospel
Lycksalighetens ö.
Mellan Tiecks rökelsedoftande produkt och Atterboms glittrande
dikt kan ju afståndet förefalla afsevärdt nog, och likväl är
öfverensstämmelsen i de båda skaldernas behandling af ett naivt och
folkligt ämne påfallande.
Redan 1700-talets dramatiska författare ha tillgodogjort sig
sagostoffet, men på ett för tidens läggning ytterst karakteristiskt
sätt. För dem är det sagans allmänt mänskliga drag, som fånga
intresset, de naiva sagomotiven ge antingen anledning till
karaktärsskildring eller urvattnas till allegori.
- För den romantiske diktaren däremot utgör just sagans
fantastik den finaste essencen, för honom blir undret till verklighet och
de orimliga äfventyren till betydelsefull sanning. Alla dessa
sagogestalter, som med sagans knapphändiga psykologi framträda halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
