Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Friedrich Menius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friedrich Menius 69
gulis» bedrivit sin verksamhet. Hans avsvärjelse förtjänar ingen tilltro.
»Et quod hic consideratione dignum est, te totum hoc negotium, clanculum
peregisse, nec ex aperto candore & ingenio, cum aliquo cordato Viro
com-municasse, sed modo subreptitio ac subdole, in actum deduxisse.»
Nu följa några intressanta upplysningar om bokens spridning. Sedan
Menius förklarat, att han blott några få dagar före konfiskeringen haft
exemplaren hos sig, säger Laurelius detta vara lögn, ty han kan bevisa,
genom anteckningar, som Menius själv gjort i ett exemplar av sin bok, att
de trycktes för länge sedan. Vidare kan det bevisas, att en del exemplar
sänts till Danzig, till Dalarna och andra håll.
Menius försäkrar, att han först blott mottagit sex exemplar, vilka
därefter utdelats till några förnäma och lärda personer. Själv hade han
behållit blott ett. De exemplar, som skickats åt andra håll, hade avsänts av
andra, ej av honom.
Laurelius sätter lika liten tilltro till detta påstående. Han frågar
ironiskt, om alla dessa exemplar tagits ifrån honom, honom ovetande. Han
beklagar honom, att han begär att de skola försona honom med överheten
och kyrkan. Det tillkommer honom först att offentligen bekänna sin skuld,
öppet, ärligt och ödmjukt.
Menius svarar, att han önskar, att han aldrig hade skrivit detta och
att det ännu vore möjligt att undertrycka boken, om man blott ville.
Laurelius säger, att han hyser samma önskan men att Menius vållat
dem stora bekymmer (magnas molestias), varpå Menius med åter
uppflammande frimodighet svarar: Et mihi majores.
Samtalet börjar nu tydligen tyna av och Laurelius är trött. »Varför»,
utbrister han, »har du gjort detta, då du kunnat leva i frid och lugn med
gott och tryggat samvete?»
Menius svarar med att ge sig det betyget, att han alltid varit en
verksam natur, vilket hans f. d. kollega, Petrus Schomerus, vilken även fanns
bland de under förhöret närvarande, kunde intyga.
Detta argument har tydligen icke någon större inverkan på Laurelius:
»Det är visserligen berömvärt, att vara arbetsam», säger han, »men långt
berömvärdare är det att nedlägga sin möda på nyttiga och nödvändiga ting.
Men att lägga ned mycket arbete på för en själv och sin nästa fördärvliga
ting, är säkerligen icke berömvärt. I sådant fall är den lata att föredraga
framför den arbetsamma.»
Menius svarar att han nu underkastar sig konsistorii dom.
Detta ödmjuka svar vinner dock ingen genklang. Laurelius avslutar
i stället detta pinliga förhör med en uppmaning att han skall underkasta sig
Gud och vår nådiga drottning och hennes milda dom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
