Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Ormus och Ariman 163
stället få bilda och utveckla sitt samhälle så, som deras anlag giva
dem vink om. Deras anlag, svarar Ormus, skulle leda dem i
fördärvet. Endast en makt utom och oberoende av dem kan föra dem
till det goda. En dylik yttre påverkan, genmäler Ariman, måste
fullkomligt misslyckas, om den är svag, är den åter stark, så
kommer följden endast att bli, att den krossar och förlamar det levande
ting, som den vill göra lyckligt. Ormus svarar härpå, att han är
själva det goda i världen och skall föra jord och mänsklighet till
det goda samt göra dem sälla, de må lida därvid huru mycket
som helst.
Ormus’ stupida moraliska nit driver den lugne och milde Ariman
att bli en trotsare. Han ber Ormus eftertänka, varför han nedsatt
sin regeringsbyrå i månen.
Hade du förstånd nog att lefva inne uti sjelfva menskligheten, inne i
jordens lif och dess naturer, ingå med lust och kraft i alla de tusen
olikheterna af dessa lägre varelsers sätt att vara: då skulle du, ej genom en
sådan yttre befallning eller utifrån kommande dragning, utan genom en väckt
önskan och åtrå inne i dessa varelser sjelfva, genom ett hemligt inre
uppstäldt ideal hos dem, förmå dem att såsom af egen vilja söka det ädlare,
af eget outgrundligt begär eftersträfva sin förbättring, hvilken jag, i likhet
med dig, visst anser dem komma att behöfva.*
Så slutar samtalet med att Ariman tillropar sin interlokutör ett
"Du dumma förbannade narr!", och den världsomfattande, fasliga
striden mellan den goda och den onda principen börjar. Vad som
här nämnes den onda principen, d. v. s. den gängse moralens polära
motsats, kallas i uppsatsen Äfven om Humor, och Stil deri för
konsten, enkannerligen den humoristiska konsten. Det heter härom,
att konsten ingår i människans sensationer, "kan ställa sig på
deras alla horizonter, och kan det utan fara".
Ty hon går ned på alla lifvets grader, stiger in i allas stugor, ser ut
genom allas fönster — såsom en genom rymderna nedgången ängel, såsom
en resande, öfverallt påhelsande, på hvarje ställe ett fullkomligt sällskap för
den som der bor: men ingenstädes sjelf boende, så att hon af hemsederna
besmittas.
1 Imp.-okt.-uppl. I, s. 52.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
