Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Carl Santesson
sjungas.1 Synen av kvällens fuktiga glans föres vidare från allt
det enskilda i landskapet och vidgas, famnande hela världen, ut
mot stjärnrymden:
Jorden, lik ett lyckligt öga, glänste af en glädjetår;
Såg sig om i mörkblå rymden, till de gyllne systrar opp,
Som vid kärleks-stjernans harpa ordna sina dansars lopp.
Den första versen är uppenbart ånyo en hågfemist från en bild
i Schirin, »Die Erde war ein Aug*, vom Thau der Wonne nass»,
som ingår i den av Atterbom annorstädes i sagospelet imiterade
inledningsdikten till romanen. Den sista raden återigen innehåller
en allusion — den finnes även, som förut antytts, i Zephyrs och
Spinarosas växelsång — på den persiska myten om Anahid. I
inledningen till Hammers Bedekünste och flerstädes i noterna till
Hansöversättningen, ja även i Palmblads uppsats om Persiens
fornhäv-der har Atterbom kunnat läsa sägnen om den fagra Sohre eller
Anahid, som till belöning för sin ståndaktiga dygd blev upptagen
till stjärnorna, och nu lever där som morgon- och aftonstjärnans
kvinnliga genius samt — jag1 citerar Hammer — »als himmlische
Venus auf der Laute die Melodien spielt, nach denen die Sphären
tanzen».2 Det är icke svårt att förstå, varför denna persiska myt
fängslat Atterbom. Den gav honom något välkänt och kärt i ny
gestalt och lämnade i bilden av den lutspelande Anahid, ledande
stjärnornas dansar, ett orientaliskt motstycke till den nyplatonska
världsmusiken och Yenus-Uraniasymboliken i hans ungdomsdiktning,
till den naturfilosofiskt omtydda grekiska kosmog*oni, i vilken Eros
hälsades som världsalltets skapande princip.
Det nu påpekade är samtidigt typiskt betecknande för
Atterboms sätt att handhava den exotiska koloriten. Han söker aldrig*
det ohöljt främmande, det helt nya, det som bryter mot västerländsk
skönhetsuppfattning; de allra flesta av dessa allusioner på persisk
1 Hur typiskt detta drag är framgår av ett flertal ställen i de Be†rachtungen
über die Naturschilderungen der Perser dur ch einzelne charakteristische JProben
er-läutert, vilka ingå som bilaga i 2:a bandet av A. Th. Hartmanns översättning av
Djamis Leila och Medjnun (1808). Se t. ex. s. 144, 151. Det kan här tilläggas, att
Djaniis versronian tydligen ej var helt okänd för våra romantiker. En recension
i Svensk Litteraturtidning 1815 (nr 20, sp. 308) uppgiver, att Herrmann [Hartmann?]
1805 utgav »Meschnoun und Laila», och av ett brev från Palmblad till
Hammarsköld (26 juli 1814. K. B.) framgår, att den senare bland andra böcker även
rekvirerat »Medschoun, persisch. Gedicht».
2 Hammers Hans I, s. 17. Jämför ~Redekünste, s. 24, 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
