Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 Nils Afzelius
döljer de naturliga färgerna men dämpar en eller annan råhet.
Wallenberg är subjektiv och klart medveten härom men dock
fullkomligt orörd av sin tids sentimentala strömningar till skillnad från
en annan av århundradets ursprungligaste stilister, Thorild.1 Vill
man i ett ord sammanfatta vad Wallenberg lärt av sin svenske
mästare så är det naturlighet, det bildade talspråkets och dialektens
slående och pittoreska ordval och klara satsbyggnad. Att närmare
utreda detta förhållande, därtill skulle krävas en ingående språklig
undersökning som gör skillnad mellan personligt och tidstypiskt i
bådas språkbruk.
Vad som kan sägas om Dalins inflytande på Wallenberg gäller
också Holberg, ifråga om inflytandets omfattning med en viss
inskränkning, men ifråga om dess art utan förbehåll. Det är
naturligt, att Holbergs namn nämnes i detta sammanhang, närmast efter
Dalins, eftersom en stor och viktig del av hans verk kan betraktas
under samma synvinkel som dennes betydelsefulla tidning. »Hans
Epistler (1748—54)», säger Sylwan, »— och man kan tilläggahans
Moralske Tanker —» skulle utan någon förändring kunnat utges
såsom en moralisk veckoskrift, och mången replik i hans dramer är
till sin byggnad närmast lik en artikel i en sådan.»2 Här finnes
samma satir mot det förlegade gamla och det brådstörtade nya,
samma ansatser till psykologisk typteckning som i Argus. Även
Holberg är en trygg och erfaren auktoritet, vars skrifter höra till
de oftast åberopade i Min son på galejan (s. 51, 132, 161).
Allusioner på dramerna förekomma ibland, två gånger på Den politiske
Kandestøber (s. 79 och 95), en gång på (den svenska översättningen av)
Jacob von Ty böe, (s. 183). Men det är intet av Holbergs arbeten som så
ofta går igen som hans berömda och omtvistade levernesbeskrivning,
1 Rousseau kallas i ett brev till Samuel Älf, daterat Paris den 21 juli 1769,
(U. U. B.) »den ursinnige Rousseau», vilket ungefär anger graden av sympati. Om
man känner sig frestad att tänka på Rousseau vid läsningen av Vue de Paris, så
ligger det som jag redan nämnt mycket närmare till hands att citera Boileau’s
veklagan över städernas fördärv. Och skulle någon vilja andraga Rousseau’s kända
retoriska fras i en av replikerna till hans första Discours för att belysa Wallenbergs
»Skäl jag ta miölet ur munnen på mig och strö det i håret, därför at en fåfäng fransos
brukar så?» (M. S. G., s. 169; jfr s. 57 och Sanf. resebeskr., s. 211), så får man erinra
om att den retoriska blomman icke är någon 100-pointare, som man skulle tro. Före
Rousseau har t. ex. Holberg använt den i Moralske Tanker (1744), s. 93. Och en
särdeles originell vändning har Dalin gett den i en av Argus’ skickligaste
brevpastischer, brevet från den fattiga gumman. »–––––at wi kun få nå åf dä hwita som
di slår i hufwu på säg di säger dä ska war åf hweta, å då kan skie kun wi kok
wälling åf ä, gunås dan fattiga behofwer fel han»–––––-(II: 36; del 2, s. 322).
2 Svenska pressens historia (1896), s. 133.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
