Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 Sven Cederblad
käns deltagande försäkringar sVarar han med ett mycket saltat
skämt efter en tvär övergång från sentimental uppriktighet till
kärv och frånstötande ironi.1 Det är tydligt, att som det heter
hos Emil Key (ibidem), han strävade »efter att vara fadd i sin
konversation eller åtminstone efter att i intet afseende röja det,
som bodde inom honom». Han har dolt sitt inre med ord likaväl
som med tystnad.
Ett negativt men talande vittnesbörd om enstöringens
hermetiska isolering ger också den nästan totala frånvaron av brev
(bevarade äro blott ett till en hans syster och ett sonligt korrekt till
fadern). Pliktskyldigast ger sig Stagneliusforskaren ut på spaning
efter brev, men mödan förblir säkerligen fåfäng.2 Med en vän har
han veterligen aldrig brevväxlat, och kontrasten till hans flitigt
korresponderande litterata samtida (Tegnér, Geijer, Atterbom med
»drabanter», Almquist) är i ögonen fallande. — De diktverk, han
utger (Wladimir den Store, Liljor i Saron, Bacchanter na), äro med
undantag av slutpartiet av Sång till Quinnorna i Norden, lärodikten
Kärleken och vissa delar av andra häftet i Liljor i Saron, sådana,
där ordet »jag» icke förekommer. Sin jaglyrik har han
undanhållit allmänheten.
Hans enslingsskap består alltså icke i en ständig avskildhet
från mänskligheten, om han också under långa tider har bevarat
en inbiten och hätsk tystnad, utan däri, att han höll sitt inre som
ett för andras blickar slutet sanctuarium. Han förverkligar ock
den fromhetstyp, som står närmast den antisociala enstöringen:
mystikerns. Han har strävat efter andlig ensamhet.
I ett annat fall har man länge haft Överdrivna föreställningar
om Stagnelii exklusiva enstöringsskap. Man har i alltför hög grad
sökt isolera honom från sin samtids problem, intressen, kulturella
strömningar och strömkantringar — en tendens, som t. ex. kommer
till synes, när Warburg i Illustrerad svensk litteraturhistoria (väl
under inflytande av Bööks uppfattning) sökt ange hans
litteraturhistoriska plats genom att placera honom (och Vitalis) under
rubriken Enslingarna, i stället för att, med hänsyn till hans främsta
och mest personliga verk, resolut inordna honom under den mera
adekvata huvudrubriken »nyromantiken». Såsom jag i min avhand-
1 Se härom min föregående studie, Romantikern Stagnelius, Samlaren 1923,
ss. 14, 15.
2 Ett nyfunnet fragment av ett brev meddelar dock Heney Olssön i
Stagnelius och enslingskapetj Samlaren 1925, s. 130.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
