Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 17
den Stagnelius, och hans upplysningar bära i hög grad prägeln av
tillförlitlighet. Han säger bl. a. om Stagnelius:
Hans sjukdom — från hvilken han under en längre vistelse i
hemmet 1821—1822 syntes något hämta sig — föranledde behofvet af
opiat och, i samband därmed, af alkohol men som man då ej allmänt
kände orsaken, ansågs han enbart »förfallen».1
Att Stagnelius missbrukat opium, kan alltså anses väl bestyrkt.
Av en viss betydelse för bedömandet av frågan är dock en
undersökning av åtkomstmöjligheterna under Stagnelii livstid.
Det visar sig, att här som i andra fall först vår tid kommit
med strängare restriktioner. Alldeles utan inskränkande
bestämmelser var man dock icke i äldre tider. I fråga om gifter och deras
försäljning gällde vid början av 1800-talet ännu bestämmelserna i
Kungl, maijestäts bref d. 7s 1756 och d. 14/s 1786. En kungörelse
av d. 26 jan. 1757 (här citerad efter Modées Utdrag ur Publique
Handlingar VI, s. 4743) innehåller en lista no 1 »på Venena och
andra i orätt dosi högstfarliga Medicamenter, som i de Städer, där
Apothek äro inrättade, ej böra säljas af någon annan än
Apothe-kare, och til mästadelen ej utlemnas utom vederbörligt Recept».
Kungörelsen innebar m. a. o. förbud för »Handlande och
Kryddkrämare i Städer, der Apotheker äro inrättade», liksom för »osäkert
folk wid Marknadsplatser och på Landsbygden — — — — — —
at sälja hvarken en gros eller i minut några venena eller farlige
droguer, som på hosföljande 2:ne listor upräknas — —–––––-.»
1 En tredje källa, som Böök framdragit ur dess annars synnerligen väl
förtjänta obemärkthet, är den anonymt utgivna Tehr mässefärden eller Daniels
liesehändelser, ett ganska missbildat skott på pikareskromanens stam. I denna roman,
som förskaffade sin auktor, prästmannen Samuel Fryxell, ett åtal (varom se
Göteborgstidningen Telegrafen 1825), talas bland annat mycket om en lärd men
utsvävande poet och cyniker vid namn Zirkelström. Böök har i Stridsmän och
sångare samt i sin monografi (ss. 221, 222) påpekat en del likhetsdrag mellan
Stagnelius och magister Zirkelström. Bl. a. påvisar Böök, att Zirkelström beskylles
för opiemissbruk. »Sjukdom och långsam sömnlöshet, med ett ord, själslidanden
och kroppsplågor hade förmått honom att gripa till Opium, och snart vände han
sig så vid detta narkotiska giftet, att han kunde sluka det i Turkiska, aldeles
ofantliga satser.» Över huvud talas mycket om opium i Fryxells reseroman (I: ss.
42, 82, 131, II: s. 92). Man måste dock behandla källan med Bööks egen misstro:
»Hypotesen förefaller mig emellertid obevisbar, så länge det icke kan ådagaläggas,
att Fryxell råkat Stagnelius.» Stagnelius och Sam. Fryxell ha visserligen besökt
samma föreläsningar i Uppsala (enl. Henry Olsson, a. a., s. 126), men om dessa
gemensamma besök fört till bekantskap, är ej lätt att säga.
Ett visst intresse för Stagnelii vidkommande kan romanen dock kanske ha
genom sina Uppsalaskildringar från de år, Stagnelius låg vid universitetet. Där
ges nog tämligen autentiska beskrivningar av studentliv, studentrum och
studentsynder. Man får också en ganska livlig föreställning om hur genomsyrad
Uppsalaluften var av fosforism.
2 — 25386. Samlaren 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
