Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Sven Cederblad
för personligheten, ännu mera orimlig. Om aforismen också är
långt ifrån undantagslös, gäller den dock fullt ut i Stagnelii fall.
Stundom kan stilen till och med stå i ännu närmare kontakt med
skaldens innersta än innehållet. Så förråder Stagnelius ofta under
sin teosofiska tid, då han med frenetisk iver predikar sin asketism,
sina undertryckta sinnliga böjelser i ord- och bildval. I den stilistiska
antitesen konkret—abstrakt ligger i själva verket dualismen i hans
själsliv fördold: man kan däri avslöja svängningarna i hans
fantasiliv, som pendlade mellan det sensuellt retande och en abstraherande
spekulation.
Att Stagnelius i sin dikt gav ett omedelbart uttryck åt sin
personlighet, därpå tyda några ord av hans fader i brev till
Hammarsköld (av den 29 maj 1823 och den 22 mars 1824). Biskopen
säger bl. a.: »Ran öfvertänkte alltid först sitt ämne, och sedan
pennan var satt på papperet, skrefs merendels utan någon
förändring–––––.» Yttrandet ger en klar föreställning om det intuitiva
i Stagnelii sätt att dikta. Hans poesier ge också i allmänhet det
bestämda intrycket av att vara koncipierade och utformade »uno tenore».
Visserligen har Stagnelius ej varit så likgiltig för sina
handskrifters öde och för publiken, som man tidigare föreställt sig —
Böök har fastslagit detta (monografien, ss. 212 ff.) — men i
jämförelse med sina medbröder i Apollo har han i sitt diktande varit
sällsynt fri från de många ängsliga hänsyn till
adressaten-allmänheten, som förmå så många att anpassa sig efter omständigheterna
och hindra dem från att vara sig själva fullt ut. Denne slutne
man har diktat för diktandets egen skull eller rättare nödgad av
sitt inre tvång att få ge utlopp av sitt övermått av känsla, att
projiciera sitt eget jag och sin inre värld, att helt vara sig själv.
Människan och skalden voro hos honom ett, hans verkliga jag
möter man i hans dikt, icke i hans umgängesliv eller hans
verksamhet som tjänsteman. Det finns inte en rad eller ett ord i hans
omfångsrika produktion, som ger en antydan om hans civila
befattning. Endast den extreme romantikern kan med så rätlinjig
konsekvens särhålla sin dagliga gärning och sitt diktarkall.
I helhetsintrycket av Stagnelius som diktare och människa
står jag ej så långt från den forskare, mot vilken jag sett mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
