Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Anton Blanck
vers-roman återfått icke så litet av storhet, ovisst vilka motiv som
här kunnat verka. Det är icke samma storhet som hos historiens
härskare, men han är verkligen en stor härskare.
I sin förträffliga undersökning av »Pseudo-Kallistenes»1 har Adolf
Ausfeld visat i hur hög grad den ursprunglige författaren tagit
intryck av sin alexandrinska hem-miljö och hur Alexander lagts
tillrätta för en borgerlig stadspublik, som intresserar sig mer för
underhållande och fantastiska äventyr än för den store världserövrarens
personlighet, bragder och politik. Han blir hjälte i en sagoaktig
roman och blir till och med utrustad med klok och listig
förslagenhet av en art, som bättre passar en alexandrinsk köpman än en
stor monark och som hör hemma i den orientaliska sagan. Alexander
har faktiskt dragits ned på ett betänkligt sätt. Omdömet gäller
även de medeltida latinska bearbetarne, om än i ringare grad.
Alexander lämnar oss i deras skildring ganska oberörd. Han är
ingen stor historisk personlighet.
Men den svenske skribentens huvudsynpunkt på sin hjälte är
att han var världserövraren, en stor kraftnatur, som suggererar rent
omedelbart, en överlägsen människa som icke skyr några medel,
när han skall genomföra sina avsikter, en glänsande tapper krigare
och en stor statsman. Han har satt in sitt arbete på de partier i
romanens början, där Alexander kan skildras som historisk
personlighet. Av äventyrspartierna lämnar han däremot en ren
översättning. De ha uppenbarligen icke intresserat honom. Men på
romanens slutsidor, när Alexander dör och det ånyo uppstår verkliga
politiska komplikationer, lämnar han sin passivitet och blir åter den
självständige omdanaren, som låter oss höra sina egna meningar.
Läser man, som sig bör, den svenske bearbetarens företal med
uppmärksamhet innan man går vidare, så finner man också lätt att
han i sitt arbete varit ganska medveten om en avsikt, ty han ger
redan här en skiss till sin Alexander-karaktär, som han med en
för honom mycket typisk konsekvens genom hela romanen sedermera
utför. Han säger:
7 Ij tolff: aar wän han wærlena sik.
Honom gåfwo skat badhe fatighe ok riik.
som äldre sidhan ængin fik,
hwarte dödher æller qwik.
Der griechische Alexanderroman, Leipzig 1907, s. 235 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
