Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 Henry Olsson
skönjer man tydligt den demokratiska orientering, som betonar
folkets lidanden och folkets insats, de gångna generationernas kamp
framställd som en tyftande och regenererande kraft mitt i
nutidslivet. Därifrån är steget icke långt till Carolus Linnæus 1878 och
till Slottsherren i Nya dikter med deras betonande av den trägna
fredliga kulturens värv, som inom Sveriges gräns erövrar Finland
åter, av fattigfolket som samlar sig till trohet och storhet i det
lilla. Dannemorajärnet, som i ungdomsdikten Silkessnöret varit
symbolen för stolta verk »från bragders dar», har nu smitts om
till plogbill, blivit symbolen »för sjelfbestånd och bröd».
Med den allmännare uppläggning, som den politiska synpunkten
nu en gång erhållit i denna studie, må några ord yttras också om
Snoilskys inre utveckling under 70-talet. I själva verket rörde sig
också i skaldens djupa förnimmelse av olust och tvång tendenser
till ny social syn; jag nämner ett par sentimentalt sociala
vardagsskildringar, sådana som Fången slöjdar leJcsalcer och Vinterbild från
1876, där man har ett intryck av att det är skaldens missmod, som
framkallat hans känsla av samhörighet med de små och betryckta.
I ett par andra dikter från 70-talets mitt har han givit gripande
symboler för sin vanmaktsstämning. I Trädet på torget är det
skaldens egen oroliga och övergivna själ, som tecknats i det trånande
stackars trädet, vilket »med fläckad fägring, främling och allena» står
och skälver på det regelrätta torget och av blygsel skyler sig i sina
lockar som Magdalena. En bild av sitt eget liv med dess ebb och flod
har han enligt min mening också givit i Stormflod, daterat
Scheve-ningen sommaren 1875. Liksom den skummande Nordsjöböljan hade
också Snoilsky haft sin tid av jublande stormgång, sjungit vilda toner,
»trotsets höga visa om de bräckta bojor, brutna band». Men den
starka strömmen hade sinat ut, och genast var dvärgalisten framme
med sina förrädiska snaror; nu är han bunden och fångad, på alla
sidor inringad av vall och dammar, hänvisad att sjunga vanmakts
kvidande harmsna melodi och att slutligen dö under den gamla visan
om bräckta bojor och brutna band. Det var kort efter att denna
dikt fästs på papperet, som Snoilsky under ett samtal med Brandes
blev så överväldigad av sin ofrihetskänsla, att tårarna började
strömma utför hans kinder. Under år av intensiv själsspänning
hade Snoilsky känt, »hur den lossnade på alla håll och kanter, den
mask av köld och materialitet, varmed jag så omsorgsfullt fernissat
över mina verkliga drag», för att anföra hans brev till Klemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
