Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Henry Olsson
klädssnibben i modigt beslut: »Så råkas vi om sex år då på nytt
vid Vernamo?»
Man kan väl säga, att i Vernamodikten pulserar mera
omedelbart levande än någonsin den upprördhet och hjärteblödande
medkänsla med folkets oförskyllda kval, som i Nya dikter framkallat
en hel bildserie, Slottsherren och Hemkomsten såväl som
Brandklipparen. Från denna synpunkt är således det »sociala»
betraktelsesättet icke något nytt, endast en ny utformning av Snoilskys
demokratiska historieuppfattning. Från första till sista strofen har
han byggt sin dikt över det tema, som ligger till grund redan för
Slottsherren och andra karolinska poem: »Jag lärt, hvad folkets
svett och blod och hvad dess fyrk är vard». Till och med det
alltför balladartat rörande, som utmärker Yernamodikten, hade
tidigare fått sin prägling i Hemkomsten. Det inskärper ännu en
gång, att Snoilskys känsla för de värnlösa och små, för troheten
och pliktuppfyllelsen i det lilla, hos honom har en fullt
ursprunglig resonans. Det förhärligande av fattigdomens förnöjsamhet och
poesi, som genomgår Vernamodikten och som nästan kan föra tanken
till Almquist, är i själva verket ett direkt fullföljande av hans
tidigare hyllning till den gamla svenskhet, som finns kvar hos Jerker,
av hans känsla för den primitiva men bestående historieinsats, som
gjorts av nationens ursprungsleder av plöjare och bönder. Och
därmed är man också framme vid det personliga momentet i
Vernamodikten. Det är naturligtvis ingen tillfällighet, att Snoilskys
folkligaste »sociala» dikt blivit en historiebild. »Kärleken till mitt folk
och dess öden är ett hufvudstycke i min katekes — der är jag på
det klara, der känner jag fast botten och kan sjunga ut fritt; men
för öfrigt känner jag mig osäker och vacklande i min poetik»,
hade han ju 1 mars skrivit till Estlander. På gudstron och
kärleken till sitt folk vill han bygga sin diktning — i övriga stycken
skulle han även i fortsättningen komma att sakna fast grundval.
Det observerades också redan av samtiden, att Vernamodikten är
fylld av denna övertygelse; i brev till skalden 31 okt. skriver
nämligen Estlander: »verser sådana som de fem sista stanzerna kunna
anföras som prof på hvad en rätt idealitet vill säga». Det kan i
själva verket icke råda något tvivel om att det känsloläge, som
uppbär Vernamopoemets slutstrofer, är Snoilskys grundstämning
under den sociala periodens förberedelse, väntans och det tysta
intensiva tankearbetets tid. I brevet 1 mars har han formulerat det i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
