Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Språkdrag hos hand 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Erik Neuman
och för sig är det ej omöjligt, att också i någon enstaka svensk
dialekt -ht i bitonig ställning kunnat resultera i -tt eller -t, men i
ovan behandlade ord är företeelsen säkerligen att bedöma som tysk.
7. Verben ’finna’ och ’springa’ uppvisa hos hand 2 några
anmärkningsvärda former av 3 sg. preteritum indikativ : fant v. 1770
u., 1941 och spranh v. 2662.
Då i fornsvenska verben binda, vinda slutljudande d i 1 och
3 sg. pret. ljudlagsenligt övergått till t1, och formerna bänt2, vant
alltså kunna betraktas som normala, och då vidare i många
nysvenska dialekter verben finna, hinna, vinna efter mönster av binda :
bänt etc. nybildat preteritiformerna fant, hänt, vant i st. f. de gamla
formerna fann, hann8, vann, skulle ju det två gånger förekommande
fant kunna tolkas som en redan i medelsvenskan dialektalt bildad
analogiform. Mot detta antagande talar emellertid dels det
faktum, att Söderwall ej belagt fant annat än i ett klart
germanise-rande handskriftsparti (= hand 2 i EK 2), dels också att redaktören
för senare delen av Karlskrönikan ansett formen så föga
tillfredsställande, att han v. 1770 ändrat den genom
överstrykning av -t.
Den ljudlagsenliga preteritiformen i fornsvenskan av springa är
språk (< *spranh > * sprang), men jämte detta förekommer mycket
ofta det analogiskt bildade sprang. Det är naturligtvis tänkbart,
att denna sistnämnda form tillkommit så tidigt, att ljudlagen om
slutljudande g:s övergång till h ännu verkat, men dock så sent att
lagen om övergång ng > nk upphört att verka. Ett faktum är i
varje fall, att formen spranh i Söderwalls ordbok anföres blott från
v. 2662 i Karlskrönikan.
8. Den enstaka formen jamnierligha adv. ’jämmerligt’ hos
hand 2 skulle naturligtvis helt enkelt kunna uppfattas som skrivfel,
men då vi finna formerna jamerlige adv. v. 675, jämmer m. ’jämmer’
v. 403 och jamers hare f. ’klagan’ v. 938 hos hand 1, förefaller det
mig metodiskt riktigare att betrakta samtliga ^-former som tyska,
detta så mycket hellre som jamers hare är hapax legomenon i fsv.
och msv. litteratur och tillika med ett annat av Söderwall ur Ivan
1 Noreen, Altschw. Gr. § 222.
2 Därjämte det analogiskt bildade band.
3 I medelsvenskan dock endast den svaga formen hinte; se Hellquist,
E ty mol. ordbok och Söderwall.
4 Noreen, Aschiv. Gr. § 222 och anm. samt § 235.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
