Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Författarens uppdragsgivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 179
Karl Knutsson, framgår av Engelbrektskrönikans fortsättning, den
egentliga Karlskrönikan, vars partiskhet för uppdragsgivaren jag
i förra delen av detta arbete, s. 109, karakteriserade med bl. a.
dessa ord: »Det är dock ej endast, när Karl Knutssons förhållande
till Puke behandlas, som författaren visar sig sakna oväld.
Detsamma gäller, utan något som helst undantag, när någon kommer
i delo med krönikans hjälte, det må nu vara Nils Stensson, drotsen
Kristiern Nilsson, konung Kristoffer av Bayern eller ärkebiskopen
Jöns Bengtsson. Ingen, som på något sätt kommit i
motsatsförhållande till Karl Knutsson, undgår en skarp dom, och domen lyder
nästan alltid, tröttsamt enformig: listig, opålitlig, samvetslös
svikare av givna löften. Aldrig märka vi hos krönikeförfattaren den
ringaste böjelse att söka tolka Karl Knutssons fienders motiv annat
än till det allra sämsta eller att hos honom själv se annat än de
bästa och ädlaste egenskaper.»
Det går i själva verket, psykologiskt sett, en gapande klyfta
mellan Engelbrektskrönikan med dess i stort sett lugna objektivitet
och den egentliga Karlskrönikan med dess förtätat hätska
stämning mot alla, som ej obetingat hyllade den »store» Karl Knutsson.
I den följande och sista delen av Karlskrönikans proveniens och
sanningsvärde, där jag närmast kommer att syssla med den
egentliga Karlskrönikans första parti, skall jag ge en del belägg på
författarnas olika kynne och det därav beroende mycket olika
sanningsvärdet i deras krönikepartier.
Ingvar Andersson har i sin strävan att göra Karl Knutsson
till Engelbrektskrönikans upphovsman varit mer än lovligt
konstruktiv.
Just de delar av Engelbrektskrönikan, där Karl Knutsson
spelar »en icke obetydlig roll», bygga enligt Anderson ej på några
dokument utan äro »av en bestämd, från genomgångna delar av
krönikan skild karaktär, med en avsevärd rikedom på konkreta
smådrag».1 Dessa partier skulle vara skildringarna av Stegeholms
belägring 1434, utnämningen av drots och marsk 1435 och
Stockholms belägring 1436.
För att börja med skildringen av Stegeholms belägring är det
ingalunda sant, att »Karl, åtminstone efter krönikans
framställning, avgjort är den ledande» (a. a. s. 288). Där står ju uttryckligen:
gwse nielsson heet there höffitzman (v. 1222),
1 I. Andersson, a. a., s. 288 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
