Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 139
Ack! men förgätom dock ej, när vi se majestätliga vågen
Af hans varelses flod grumlad och hvirflande fly,
Att re’n källan var störd af tidiga öden, som lönligt
Mängde i ådrans kristall stygiska droppars förgift.
Glömmom ej, huru besvärjaren led, — hur inom sin
trollring
Sjelf en fånge han stod, saknande, enslig, beklämd;
Flyttande ständigt dess gräns, utvidgande ständigt dess
omfång,
Utan att bryta sig ban genom dess brokiga dunst.
Atterboms observationer om Byrons anlag och öde äro
knappast, som man kunnat förmoda, i första hand grundade i vetandet
om diktarens biografi. De synas i stället vara hämtade från Byrons
subjektiva poesi, i detta fall från Childe Harold, i vars tredje sång
(stanz VII) Byron på följande vis biktar ett stycke av sin
personliga tragik:
Yet must I think less wildly: — I have thought
Too long and darkly, till my brain became,
In its own eddy boiling and o’erwrought,
A whirling gulf of phantasy and flame:
And thus, untaught in youth my heart to tame,
My springs of life were poisoned.
Som. genast skönj es är överensstämmelsen på en punkt så
gott som verbal. Även i de övriga av de nyss citerade verserna
saknas ej förbindelsen med Childe Harolds melankolikergestalt —
Byron och icke Byron — av Atterbom uppenbart fattad helt och
hållet som ett språkrör för sin upphovsman. Visserligen är bilden av
besvärjaren, fängslad inom. sin trollring, troligen en hågkomst från
Zedlitz, men det sätt på vilket Atterbom utför den minner
påfallande om en stanz i samma passage av Childe Harolds tredje sång
(stanz IX). Det talas om hjältens besvikna livstörst:
Still round him clung invisibly a chain
Which galled for ever, fettering though unseen,
And heavy though it clanked not; worn with pain,
Which pined although it spoke not, and grew keen,
Entering with every step he took through many a scene.
Både Atterbom och Byron uttrycka i tvenne olikartade men
korresponderande bilder samma bundenhet, samma tröstlösa psykiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
