Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 1. Prologen till Cydippe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 Olle Holmberg
han rent av tänkte publicera pjäsen. Att han rev sönder den
betydde kanske att han i en stund av from extas ville definitivt hindra
sig. från att ta ett sådant steg. Att han därefter beklagade förlusten
av det publicerbara manuskriptet av sitt verk betyder att han
återigen börjat betrakta det med blidare ögon. Hammarskölds notis
och det omarbetade ungdomsmanuskriptet sätta oss i stånd att i
en konkret situation iaktta en stagneliansk själsstrid, en strid
mellan hans förvärvade stränga andlighet och hans naturs gamla böjelse
för sinnlig skönhet och för denna skönhets poetiska uttjck. Kanske
kom därtill att verser i Cydippe kunde rymma minnen av någon
stagneliansk ungdomsförälskelse (till Constance Magnet?) som
skalden både velat erinra sig och velat glömma.
Det finns måhända ytterligare ett vittnesbörd angående
Stagnelius’ inre tvekan om Cydippe. Det är den själv tveksamma dikt
som börjar:
Förundras icke om Poeten skrifver
en lång Prolog till denna korta dikten.
Mycket tyder nämligen på att denna dikt har varit avsedd att
såsom ursäktande prolog inleda en påtänkt upplaga av Cydippe.
Dikten diskuterar först och främst kärleken, kärlekens synd.
Skön himmelsk skön den synden måste vara
Som från en höjd där lifvets myriader
Mot AndeSolen jublande sig vända
Nedlockade i jordens dimmor själen
Guds egen brud, de glänsande Serafers
Medspelarinna, och på glorians prakt
Dess hufvud tvang att bära marterkronan.
Denna kärlekens skönhet tyder på att den har ett himmelskt
ursprung, ty ingen skönhet på jorden lyser med eget ljus; dess ljus
är »a.ndesolens». Så hade skalden resonerat, säger han, och därför
ansåg han sig utan att begå orätt kunna skildra kärleken. Det
heter:
Så tänkte jag och diktens spegel höll
För månskjohjertats stormande passioner
Väl vetande att blott i diktens spegel
Sig tingen måla i sin urgestalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
