Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 3. Stagnelius' sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 Olle Holmberg
var en läskarl med retliga nerver, med stillasittande levnadssätt
och icke obekant med utsvävningar. Han hade gyllenåder. Han
var retbar och kände oro och skall ha erfarit något som kunnat
kallas kramp. »Bedrövelse, melankoli, fruktan, misstänksamhet,
förtvivlan, ångest och en här plågsamma föreställningar och sällsamma
griller» voro honom icke obekanta, och han ansåg i regeln
»människosläktet och sin egen varelse för en odräglig börda», ehuru
han stundom också kunde »överlämna sig åt en hastigt övergående
ytterlig glättighet». Att hans sjukdom hade en materiell, i
underlivet befintlig orsak till grund var naturligt att tänka sig, ty det
bjöd emot att föreställa sig att det hos den begåvade biskopssonen
skulle finnas någon »egen nervernas naturstridiga beskaffenhet»,
d. v. s. att han skulle vara helt enkelt och utan vidare besatt,
tokig. Som läkemedel använde han opium. Förströelse i större
sällskap var man angelägen att skaffa honom, eftersom beständig
enslighet, som han kanske mest var böjd för, inte kunde vara
nyttig. (Kanske var Bacchusbrödernas i Kalmar anlopp mot
Stagnelius i viss mån ordinerat av läkare.) Att han led av olycklig
kärlek var ingen hemlighet för dem som hade läst hans dikter. Att
följa »en bland de viktigaste dietiska läror för hykondondrister»
torde ha fallit sig svårt för honom, åtminstone i Stockholm, varför
hans tillstånd heller inte förbättrades vid andra tillfällen än då
han var i Kalmar. »Hetsiga och spirituösa saker, vin och
brännvin», använde han som läkemedel och vande sig så vid dem att
han hade svårt att lägga av dem. — Kort sagt: det var inget
tvivel om att det just var hypokondri som Stagnelius led av. Vilken
var orsaken? Tydligen den organiska, ehuru man inte visste i
vilket organ skulden låg. Därav det odistinkta och en smula
hemlighetsfulla i faderns och Hammarskölds ord om hans organåkomma;
i traditionen fixerades därefter uppgiften till att det var hjärtat
som krånglade.
Stagnelius dog vid trettio års ålder, av »slag». Vad har denna
anteckning syftat på? Sannolikt endast på en hastig, eventuellt
våldsam död. Consbruch-Albom 1815 räknar med tre sorters slag,
som de kalla blodslag, seröst slag och nervslag. Det är således
flera möjligheter att välja på. Liknande indelningar förekomma i
senare läkareböcker.1 Anteckningen »slag» 1823 behöver således
inte tyda på någon sorts hjärtfel. Ordet slag betyder från början
1 Se t. ex. Lutheeitz: Slagfluss och lamheter. Öfversättning. Jönköping 1829.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
