Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg ocli C. I), af Wirsén
87
maler betecknande nog ett arbete som heter "De moderna
verldsåsigt erna och deras praktiska konsequenser»; ban betonar genast att
de ting, som icke synas, äro de verkliga och eviga. Historiskt sett,
är det ju den romantiskt-kristna världssynen Wirsén försvarar, den
genomlever nu sin kris, och det är därför märkligt då han slutar
med orden, att »vi som skrifva, skrifva alla i den börjande
solnedgången af en kulturperiod». Man kunde tänka åtskilligt över detta
yttrande just av C. D. W., men det hör inte hit.
Yi veta hur det första framträdandet av denne lärde och
väl-rustade litteraturkritiker möttes med en säkerligen rätt oblandad
uppmärksamhet och respekt — och detta fastän hans organ
Posttidningen som bekant aldrig varit spridd bland allmänheten. Men
Stockholms litterära press gav genljud av den nva och kraftigt
personliga rösten från en akademiker, som redan var populär
lyriker i milda och lijärterörande tonfall — och överhuvud var det
andliga intresset ytterst vaket nu i Ibsens, Brandes’ och den unge
Strindbergs dagar. Paradoxerna, fraserna, de halvsanna slagorden
fyllde luften ocli applåderades som modernt frisinne — vid sidan
av ali nödvändig ocli berättigad samhällskritik. Världsåskådningar
stötte ihop ocli tiden fylldes med elektrisk spänning, som lät gnistor
slå ut — hatets gnistor vid sidan av kolartrons eller hänförelsens.
Mycket snart delade sig också meningarna om den wirsénska
litteraturkritiken, ocli den radikala opinion, som arbetade sig upp,
fick medvind och blev allt starkare. Här är ej stället att närmare
gå in på allt detta — när Wirsén t. ex. häftigt angripit den nästan
förgudade Ibsens Gengangere, reste sig en storm i det radikala lägret.
Till Snoilsky, som nere i Florens först med stor glädje läste
vännens posttidningsuppsatser, skrev Wirsén i januari 1882:
Min erfarenhet har i sig något förfärande. Min ställning som
granskare i Posttidningen har jag uppfattat mycket allvarsamt, ocli
trots den moderation, jag önskar iakttaga, föres jag ofta, till följd af
rigtningarna inom den nyare vitterheten, till bestämda uttalanden,
hvilka mot mig uppreta många. Jag kan och får ej dagtinga, då
först vore jag tadelvärd. Men jag är för n. v. kanske något fruktad
och säkert föga afhållen. Nog finns det män i landet, hvilka gilla
mig; de vilja nog se att sakerna uttalas så som jag gör, men sjelfva
skulle de ej vilja hålla i skaftet. Återigen äro många, utan att sjelfva
veta det, smittade af osunda idéer, och dessa äro mig ej bevågna.
Edvard åter beherrskas af ständig rädsla för sitt och mitt skinn
samt ber mig oupphörligt att ej sticka hufvudet in i getingbon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
