Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
105
Tidigare forskare ha antagit (Warburg II: 428, Ek 126 och
Holmberg 88) att det är »Bref till Gunnar», Rydberg vid denna
tid varit sysselsatt med. Handskrifterna till gunnarbreven giva ej
stöd åt ett sådant antagande, då inga långa s förekomma i dem.
De äro ju också för brett lagda att passa till uppsatser i Svensk
tidskrift. Man har i stället att söka bland filosofiska utkast med
långa s, och bland dessa finnas mycket riktigt förarbeten till just
en utredning om Tid och rum. Framställningen skiljer sig å ena
sidan från de abstrakta deduktioner som Rydberg, trots sitt krav
på empiri, gör sig skyldig till på 1860-talet1, å andra sidan saknas
de uppräkningar och referat av facklitteratur, som han kunde
tilllåta sig, när han 1876 började utarbeta föreläsningar. I dessa
förarbeten till artiklar i Svensk tidskrift prövar Rydberg för första
gången den psykologiserande stil, som han mot slutet av sitt liv
använde i sina små uppsatser i livsåskådningsfrågor och som gjorde
honom till ett orakel i vida kretsar. Till innehållet kunna de
karakteriseras som ett försök att slå den positivistiska riktningen
med dess egna vapen, genom att uppvisa psykiskt ohållbara
konsekvenser av dess världsbild. I sitt minst fragmentariska skick lyder
utredningen på följande sätt:
Tid och rum. Strödda anteckningar. (Vol. 43. )2
»Der tänkandet börjar, börjar tiden; der tänkandet upphör, står
tiden stilla.» För den medvetslöse, för den tungt sofvande finns ingen
tid. Men äro för den skull tänkande och tid detsamma? Det följer
ej häraf. Men om vi icke tänkte, skulle vi sakna tidsförnimmelsen.
Hvarken fickuret eller himmelens stora ur ger oss den; behofvet
af tidmätning förutsätter, att vi redan ha tidsförnimmelsen.
Tankens ström inom oss väcker föreställningen om ett vardande, ett nu,
ett förgånget, om tidens ström. — — — Jag vet, att rummet är
ofantligt Stort; att astronomernas fjärrglas icke upptäckt dess gräns.
Och jag tror mig veta, att om fjärrglaset vore aldrig så starkt, skulle
rummets gräns aldrig kunna upptäckas. Försöker jag i min
inbillningskraft sätta en sådan gräns, så måste jag dock bort om denna
gräns åter föreställa mig något, och detta något är då åter rummet.
Att min oförmåga att föreställa mig rummet begränsadt, skulle hvila
derpå, att rumsgränsen ligger utanför min erfarenhet, och att jag ej
1 Prov äro publicerade av Th. Thorssell: Filosofiska fragment ur Viktor
Rydbergs efterlämnade papper, Yiktor Rydberg, Minnesskrift etc. Gbg 1928, s.
241 ff. Ett av dessa äldre utkast börjar: «Gud är den transcendentala urgrunden,
Gud är krafternas system och deras sjelfmedvetna enhet. — Gud, såsom
krafternas system, är verlden och verldens sjelfmedvetna enhet» (Vol. 43).
2 Långa s äro markerade med fetstil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
