Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Legenden om bonden Paavo
37
upprört inre, båda voro starkt romantiska men hårt tuktade naturer.
Så kan dikten om Pavo sägas vara ett pregnant uttryck för
Runebergs egen personlighet.
I legenden om bonden Pavo ha tre av det finska 1800-talets
mest betydande andar stämt möte. Ur folkets djup höjde sig Paavo
Ruotsalainen till att bli en skilda samhällsklasser fängslande
profetgestalt. På höjden av sin tids kultur verkade den demokratiska
kyrkomannen Jakob Tengström för sitt folks timliga och andliga
välfärd. Under deras inflytande skapade Johan Ludvig Runeberg,
en genial representant för hela folket, ett kulturideal av finsk prägel
men av allmänmänsklig innebörd och syftning. Mötet upprepades
icke. Det finska folket var övergivet och i den allt tätare skuggan
av den ryska örnen brutalt förmenat sina elementäraste rättigheter.
Runeberg lyssnade till de hårdaste strängarna i den finska
folksjälens instrument, och vid sidan av kulturidealet tecknade han ett
annat, i blod. Det ser ut, som om han förlorat en Pavos jämvikt
och kämpfylida harmoni. Till den realistiska religiositeten ha kommit
uttryck för en illusionistisk religiositet som Onnis och Krysantos’,
men det primitivt aggressiva draget i hans personlighet har också
snart trätt fram i hans diktning. Han har lämnat de högsta
kulturkretsarna och funnit sig tillrätta i blygsammare förhållanden, i
vilka hans kritik av Saarijärvi och inlandet alldeles mist sin skärpa
och omvandlats till hänförd beundran. Den tragiska skulden har
skärpts, ty Maria har vid sorgens hand gått mot en tidig död.
Men hans diktarsjäls register har svällt ut till en allt större
omfattning och styrka, och allt starkare har han känt skulden till sitt
fattiga, förtrampade folk. Allt intensivare och skönare har det
framträtt för hans inre syn, och dess öde, förkroppsligat i den
övergivna och förkomna flickans gestalt, har gripit honom i hans
innersta. Men Pavos styrka hade han kvar, och den gav han åt
Sven Duva, omformande det manliga idealet till ett ynglingaideal.
Jämnmåttet, den varaktiga och djupa glädjen, fingo vika för
överdådet, känsloruset, romantiken. Men båda gestalterna har Runeberg
skapat med det djupaste och starkaste intresse för Finlands
livsavgörande problem, och därvid har han företecknat sitt folks väg.
Föreliggande studie utgör en sammanfattning av vid litt.-hist. sem. i Uppsala
v. t. 1933 och v. t. 1935 ventilerade uppsatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
