Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Elof Ehnmark
Härefter följer det parti, som är mest romantiskt och minst
överensstämmande med självbiografiska upplevelser. Det inledes med Elisabeths
ord: »En enda passion tillåter verlden det qvinnliga hjertat ... uti
uppfostran befordras dess utvecklande vanligen genom läsning af romaner,
känslosamma poesier m. m. Det är kärlekens. Jag lärde att känna den.
Man säger, att den förädlar qvinnan, att den skapar hennes sällhet . . .
den har fört mig till brottet, den för mig nu till min graf» (s. 80). De
ringaktande orden om romanläsning känner man igen från Den Ensamna —
Fredrika Bremer har alldeles glömt det försvar för denna litteraturart,
som hon presterat i Familien Hs första del — och hennes syn på
erotiken är också densamma, som hon förut låtit komma till uttryck:
kärleken löser inte kvinnans centrala problem, den är ingen given garanti för
lyckan. Den brottsliga passion, som Elisabeth gripes av, har veterligen
ingen som helst motsvarighet i Fredrika Bremers eget liv. Det måste
därför närmast vara litterära intryck, som drivit henne att skildra Den
blindas kärlek som en förödande naturkraft, vilken stormar fram över
henne, utan att hon kan skydda sig mot den och utan att hon kan göras
ansvarig för dess tillintetgörande verkningar. Föremålet för denna
passion är överste H, den gode maken och familjefadern. Jag vet ej, säger
Elisabeth, om min kärlek var brottslig. »Yanlig var den ej — och kanske
ej passande för jorden. Jag hade ej då skytt englarnes blickar i mitt
hjerta ... de hade förstått mig . . . Englarne i himmelen älska ju!»
(s. 82). I början kämpar hon emot och söker fly från den älskade, men då
detta inte lyckas, stegras hennes känslor till ett kärlekshat, som driver
henne till försöket att förgifta översten. Därefter griper henne ångern,
och döden blir hennes efterlängtade befriare. Elisabeth är kort sagt en
figur från en helt annan värld än den borgerliga realismens, hon är en
Racine-figur, en syensk Phëdre.
Bacine uppfördes dock mycket sparsamt och hans Phëdre aldrig på de
stockholmska scenerna under Fredrika Bremers uppväxttid med
undantag av det gästspel, som 1813 leddes av M:lle Georges.1 Flickorna
Bremer tillätos emellertid inte gå på »spektakel» förrän vid fyllda sexton år
(1817 för Fredrikas del) och fingo således inte deltaga i 1813 års berömda
säsong (Q s. 35). Senare kunde de emellertid på ett direktare sätt ta del
av den stora franska repertoaren, nämligen under uppehållet i Paris på
utrikesresan (Q s. 43), varunder de också sågo M:lle Georges, den
franskklassiska tragediens dåtida tolk framför andra. Den teatraliska
atmosfären i de scener, där Elisabeth uppträder, det dramatiska i hennes
ställningar och gester2 och det patetiskt deklamatoriska i hennes repliker och
monologer, allt tyder på att författarinnan sett henne som typisk
trage-dienne. Härtill kommer, att Beata hela tiden uppträder i rollen av
lika typisk »förtrogen». Att Elisabeth i det föregående kunnat jämföras
med Mme de Staels Corinne bestyrker endast detta, ty även denna
romanfigur har ju över sig många drag av franskklassisk héroine. Det kan f. ö.
tilläggas, att den dämpade, tragiskt avtonande slutepisoden i Elisabeths
1 Se N. Personne, Svenska Teatern, Sthm, 1915, 3, s. 101.
2 T. ex. s. 71: »Hon utsträckte ofta sina armar med häftighet eller gjorde med dem
rörelser, såsom ville hon från sig aflägsna något förskräckande; stundom tryckte hon
sina händer hårdt mot sitt bröst eller sammanknäppte dem öfver pannan med ett uttryck
af outsägligt lidande.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
