Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan August Gripenstedt (d. 1874) - Johan Vilhelm Zetterstedt (d. 1874)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
~OHAN VILHELM ZETTERSTEDT. I 13
andra kammarens ålderspresident och helsade i sådan egenskap kam-
maren vid riksdagens början och talmannen vid dess slut. Hans sista
ord i debatten voro en protest mot grundskatte-afskrifningen; hans
varma ord i helsnings- och afskedstalen vid hans sista riksdag prisade
dock, som så ofta förr, Sveriges lyckliga förhållanden.
Gripenstedt blef i 86o friherre och 1862 serafimerriddare samt bar
sedan 1858 storkorset af den norska Olafs-orden. Han efterlemnade
vid sin i Stockholm den i~ juli 1874 inträffade död en sörjande maka,
barn och barnbarn, samt ett stort namn i Sveriges häfder, hvilket af
många skall studeras, af många dömas, af alla räknas bland våra
minnesvärdaste namn.
-.––-
JOHAN VILHELM ZETTERSTEDT.
t 1874.
För något mer än ett sekel tillbaka voro »naturens tre riken» en icke
osedvanlig föreläsningskurs för en professor i »naturalhistoria», och
man har från 1766 antecknat professorn i Lund Erik Gustaf Lidbecks
vackra löfte i årets föreläsningsprogram, att »begynna med mineralo-
gien, sedan, på vårsidan, för åhörarne förklara Floras skatter och, när
dessa blifvit genomgångna, slutligen äfven djurrikets». Först 1812 för-
vandlades i Lund den gamla naturhistoriska professionen till tre, och
ännu då var ämnenas fördelning så föga beaktad, att zoologi och
mineralogi sammanfördes till en, botanik och ekonomi till en annan,
kemi och fysik till en tredje lärostol. Då vi erinra oss dessa för-
hållanden och derjämte taga i betraktande, att en utnämnd professor
icke derför hade lön, mången gång knappast lönetur, och derför an-
tingen i privatlärare-verksamhet i förmögna hus eller genom anställning
i kyrkans tjenst måste söka sitt lifsuppehälle, se vi lätt under hur vä-
sentligt olika vilkor en naturhistorisk lifsverksainhet i vårt land be-
gynnes och fortgår nu och för några mansåldrar tillbaka. Vi skola då
ock lätt inse, att ett vetenskapligt namn för ett halft århundrade till-
baka icke hade samma förutsättningar som nu, att en vetenskaplig
verksamhet, sådan den kunde vinna erkännande ännu för fyrtio år
sedan, nu icke alltid skulle motsvara forskningens behof; men vi
skola ock manas att icke vägra vårt erkännande åt den gamle, som
fått åldras under en nyare tids utveckling, hvari ha~ ej kunnat del-
taga, men deremot med godt samvete kan hänvisa till ett långvarigt
Ur vår Samtid. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
