Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alrik Törnblom (d. 1878) - Elis Vilhelm Lindblad (d. 1878)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i85
ELiS VILHELM LINDBLAD.
utmärkt kirurg och lärare. Det blef derför för mången en smärtsam
öfverraskning, när Törnblom efter några år allt mer började draga
sig tillbaka från den kirurgiska praktiken, och den verkliga orsaken
var för de flesta obekant - - Men ehuru sjukdomen ej tillät Törn-
blom att underkasta sig de betydliga ansträngningar till kropp och
själ, som äro oskiljaktiga från en stor kirurgisk praxis, så var det
dock långt från, att han af den samma lät sig tvinga till ett overk-
samt lif. Han arbetade tvärt om rastlöst ända till sin sista lefnads-
dag.» – -
»Uvar och en, som kommit i närmare beröring med Törnblom,
lärde snart att högt skatta hans personliga värde. Han var en red-
bar och pålitlig kamrat, sjelfständig och omutlig i sin öfvertygelse,
alltid uppträdande utan anspråk, trots sin öfverlägsenhet. - - På
samma gång, som vi djupt måste beklaga, att denne rikt utrustade
man blifvit bortryckt ur vår krets, måste vi dock anse lyckligt för
honom att i tid få sluta sina dagar, innan plågorna hunnit öfver-
väldiga honom samt beröfva honom förmågan att arbeta och gagna.»
ELIS VILHELM LINDBLAD.
-k 1878.
»Och sjunga jag måste som lärkan det gör:
ej lönen begär hon i gull,
Ej sångarcäran hon sjunger för;
hon sjunger för sångens skull.»
Så vittnar Elis Vilhelm Lindblad om sig sjelf; och vittnesmålet
är taladt ur det öppnaste, varmaste skaldehjerta, som någonsin sla-
git varmt för »allt skönt som fns och som fans.» Ej är hans dikt
betydande till omfånget, ej heller har den »brutit ny bygd»; men
den bär »den heliga eldens» märke. Elis Vilhelm Lindblad hörde
till våra skalders led, och bland de toner, han strödde, finnas de,
som ej skola »förklinga snart och glömmas» - som han sjelf förut-
säger om dem alla. Trösten finner han den, att »på diktens him-
mel är evigt klart, ty solen kan icke gå ner». I strålarne af denna
midsommarsol öfver den svenska parnassen skola ock framgent lysa
Lindblads »Engelbrekt», hans »Anna Maria Lenngren», hans »Svensk
landstorm» och andra sånger, i hvilka han lemnat oss sin sångmös
bästa arf.
Och »det är ej med volymerna, man går till efterverlden», allra
minst skalden. Ju flera band af »samlade dikter», glansen af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
