Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Om Olaf Bull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM OLAF BULL.
Norskt språk har ett fulltonigt ord, vars motsvarighet sven
skan icke äger ordet «avmagt». Det hör också till
dem, som man i det» längsta drar sig för att översätta med
något annat. Säkert har ej ett vanligt rubrikval allena gjort,
att det står över en av Olaf Bulls skönaste dikter. För den
som skriver detta, har det blivit till en djup synonym för något
av det mest påfallande i Bulls lyriska gestalt.
Hos honom är denna «avrnagt» vårens och vårmänni
skornas. Ordet har ju en rent fysisk innebörd. Det är krop
pen, som hälsar vårens andra levande ting:
Mit ansigt gløder i feber
og fødderne er som is
der op mod vejret jeg stræber
og lugter Paradis!
Samma dikt, som slutar i en nästan vanmäktig bön, en sin
nets sammanpressning, vars grundstämning förtvivlan skulle
vara fullt uppenbar, låge icke ännu vårens guldsky och till
blivelsens bråda fest däröver.
Aa kunde min stemning gi dig
et digt, som aldrig dør!
När morgonsakristanen «myser op mod helgenrudens blåa»
och hans tankar drabba ihop med våren därute, då skälver
han till i en honom övermäktig fråga till årets store herre.
Vad menar du när du låter din hand i en blå kontur taga
utefter varje kvist på trädens nakna stammar? Jag känner
som allt annat levande eller vaknande tyngden, väldigheten
i vårens blå. Är den tyngden ett prov? Vill du se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
