Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Y. Hirii
texter angifva, för dem som icke eljes märkt det, att monu
mentet i salongsnischen, hvilket i sig förenar byggnadstyperna
hos ett altare och en grafvård, är afsedt att tjäna som ett
slags mausoleum, och att det i sitt inre gömmer hjärtat af
slottsherrn till Ferney. I sin egenskap af världsligt relikva
rium, och som ett i kyrklig stil uppfördt minnesmärke öfver
en man, hvars verksamhet i sällsynt grad varit okyrklig till
sin syftning, är detta husaltare en af det modärna kultväsen
dets kuriösaste helgedomar. Men det egenartade monumentet
ter sig ännu intressantare för betraktaren, om man lärt känna
alla de öden, det genomgått innan det erhållit sin nuvarande
placering, och om man gjort sig reda för alla de äfventyr,
som relikvariets innehåll varit utsatt för, innan det funnit sin
fristad i altarbyggnadens marmorgömma. För att kunna
gifva en föreställning om det lilla byggnadsverkets historia
nödgas jag emellertid besvära Eder med en öfversiktlig skil
dring af alla de omständigheter, som stodo i samband med
Voltaires död och begrafning.
Det är allmänt bekant, att Voltaire i februari år 1778
hade inlåtit sig på det djärfva äfventyret att företaga den
sex dagar långa resan från Ferney till Paris. Han hade nyss
förut, vid 83 års ålder, afslutat sin sista tragedi, Irene, som
blifvit antagen till uppförande på Théåtre Francais. Tanken
på att få vara med om premiären lockade honom, och han
drogs af längtan att ännu engång, efter tjuguåtta års från
varo, få återse sin hemstad, som han under Ludvig XVs
regering icke haft tillåtelse att besöka. Men förutom dessa
motiv hade han äfven en annan anledning att begifva sig till
Paris. Voltaire ägda nämligen i hufvudstaden sedan några
år tillbaka ett par unga vänner, för hvilka han hyste en rent
af faderlig välvilja; ja man kunde nästan säga att den gamle
ungkarlen vid 75 års ålder hade förskaffat sig en familj,
vid hvilken han var fäst med en tillgifvenhet af den art, som
i regeln endast binder blodsförvanter vid hvarandra. Efter
det han, under en tidigare period af sitt lif, eller närmare
bestämdt år 1760, hade adopterat den unga Marie Corneille,
en fattig släkting till den store sorgespelsförfattaren, och efter
det han tre år senare lyckats få henne förmäld med M.
Dupuit, en adelsman från den närmaste omnejden, och så
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
