Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Den unga dikten i Sverige - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe.
Följ mig genom livsdagarna,
låt mig säga vid mörkrets dörr:
«Intet visste jag, litet vet jag
mera doek än förr!»
Karin Boyes dikt samlar sig så till en hymn till livets
enklaste makter, de trofasta krafter som vi kalla rättvisa och
redlighet, ord som icke präglade det samhälle vi föddes till.
I Önskan heter det:
Sin fulländning når Karin Boyes diktning i den grupp
kärlekslyrik hon ställt först i samlingen Härdarna. En
diktning av detta intimt personliga slag undandrar sig all
närmare granskning; må det bara sägas, att dessa dikter före
falla mig överträffa allt vad som förut i vår nya diktning
skrivits om det mystiska sambandet mellan tvenne älskande.
Det finns här en lidelsefull andlighet som saknar motstycke
i samtida svensk lyrik.
Som slutvinjett till denna korta teckning av Karin Boyes
diktning må tjäna hennes egen dikt Jag vill möta, vars
hemlighetsfulla skönhet likaledes undandrar sig alla förkla
ringsförsök. Vår unga dikt har icke en personligare stämma
än den som talar i dessa strofer:
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Alla den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
