Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Schiller. Den 10 November 1859 - I. Efterklang af Schillers jubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dönsbfixten klyfver jag itu” *), — så lyder det motto, som
Skalden valt till detta storartade skaldestycke (efter inskriften på den
stora klockan i domkyrkan uti Schaffhausen); och redan häraf
visar sig dess inre mening.
Templets klocka och Sången om Klockan lära oss, ”att
ingenting består, ty det jordiska förgår”, — men dock, hören, hvilket
upprop skallar igenom luften och blandar sig med klockans toner 1
.. . Det är den store Skaldens älsklingsrop: ”Frihet och likhet!”
Ty frihet är ju folkens högsta goda; och den som ur sitt hjertas
djup besjunger en sådan menniskoslägtets verldsidé, han talar alla
sina medmenniskors språk och vinner allas deras hjertan. Också
har väl ingen Skald varit mera än Schiller egnad att bli folkskald
i detta ords vidsträcktaste och skönaste betydelse.
Derföre har han blifvit firad utaf folken, af alla folk, som
hylla Andens frihet, hvilken icke kan förtryckas, ej förirra sig,
— utan att man derföre får (såsom en af våra tidningar har gjort)
i denna allmänna hyllning se ett uttryck af behofvet att få sluta
sig kring en fana för att uttala stundens politiska trängtan.
Andens frihet är evig, oförgänglig, frihetens Skald odödlig. — —
Ich denke einen langen Schlaf zu thun:
Denn dieser letzten Tage Qual war gross;
Sorgt, dass sie nicht zu zeitig mich erwecken.
Den sanne Skalden är blygsam: han önskar sina verk en evig
tillvaro, men han vågar ej tänka sig dem så. Och då Schillers
stora ande lemnade det jordiska omhöljet, var måhända hans sista
tanke den, som ligger i de ord, han låter den store fältherren i
Gallensteins Tod uttala, — de sista, innan han, ej anande sitt
nära slut, går till sin sista sömn: ”Jag går nu in i den långa
sömnen, ty dessa sista dagars qval var stort; se’n till, att man ej
allt för tidigt väcker mig!”
Femtio år hafva gått öfver Skaldens stoft, och nu har man
åter väckt honom till lif; och om hundra år, — sade
minnesteck-naren — skall man säkerligen å nyo i Sverges hufvudstad fira
Schillers jubileum.
Frid öfver Hans stoft! Lefve Hans andel
*) Vivos voco. Mortuos plango. Pulgura frango.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
