Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast finare och sirligare, men det erinrar
genom tandbygnaden om boskapen och
genom fotbygnaden om tapiren. Då vår
häst, såsom bekant, blott har en tå och
två af eu halfrund hof inneslutna
tårudi-ment, har hans förhistoriska urbild på
framfötterna fyra och på bakfötterna tre
tår, alldeles som tapiren. Huru nu
förklara denna afvikelse? Sannolikt behöfde
den bäst som för hundra tusen, kanske
millioner år sedan tumlade om på
sluttnin-garne af Peutelikon, ganska väl dessa
tingerformiga verktyg, för att liksom det
nu i Anderna lefvande Lamadjuret kunna
haka sig fast vid buskar och klippkanter
under sina vandringar i bergen. Den nu
varande hästen, skött och omhuldad af
men-uiskan, eller såsom vild beboende jemna
och gräsrika stepper, har iutet uödtvång
att klättra bland skroiliga stenar, men så
mycket större behof af en fast och bred
fotsula, för att utan trötthet kuuna til
1-rygKal"gga stora vägsträckor.
Utom hipparion, som äfven förekommer
vid Rhein och i flere molasslagringar i
södra Tyskland, men hvars fullständigaste
skelett är hemtadt från Pikermi. har detta
märkvärdiga stenbrott företett några
märkliga öfvergångsarter mellan apslägten som
nu bebo Asien och Afrika. Dessa nya
varieteter af qvadrumaua tyckas, att döma
af deras jemnlånga extreiniteter, icke hafva
varit klättrare utau skapade att gå
upprätta på jorden.
Vi hafva af denna hastiga öfversigt
kunnat iuhemta, huru upptäckterna af den
ena förmedlande djurformen efter den
andra just synes hafva kommit ä propos, för
att bidraga till besvarandet af den
brännande stridsfråga som Darwin framkastade
genom sin bok om arteruas uppkomst.
Det är emellertid icke landtdjursgrupperna
som äro mest eguade att af den moderna
forskningen framropas såsom vitnen. Det
är välbekant att dessa knotor, genom den
under atmosferens inflytande ständigt
fortgående kemiska sönderdelningen och
för-ruttningen, inom jemförelsevis kort tid
hemfalla åt förgängelsen. Blott när kropparne
af sådana djur falla i vattnet, kunna delar
af deras skelett blifva bevarade åt
efter-verldeu, derigenom att, sedan de köttiga
delarne blifvit förtärda, benen insvepas i
eu fällning af lera eller kalk, som bevarar
dem från vidare förstörelse eller åtmin-
stone bibehåller aftryck af deras organiska
struktur. Men dessa fall höra dock alltid
till undantagen. Annat är förhållandet
med hafvets skaldjur, hvilka i synnerhet i
den yngre tertiärperiodens ostörda
aflagrin-gar bibehållit sig i otroliga massor. Det
är dessa fossilier som i synnerhet
öfver-flöda i våra kalkstenslager, och som våra
förfäder beundrade såsom en lusus naturce,
»skaparandens artistiska lek med
djurformer i den liflösa stenen», såsom ännu i
vårt minne yttrades af en lärd
Upsala-professor, hvilken kände alla den latinska
gramatikens linesser men troligen aldrig
hört talas om en orthoceratit. Inom denna
klass af djurverlden måste således, om
Darwin’s lära om transmutationen skall
kunna göra anspråk på något förtroende,
icke blott typerna kunna uppvisas utan
äfven öfvergångsformerna mellan dem. Detta
är också hvad som skett af män såsom
Mayer i Ziirich, en af vår tids grundligaste
kännare af tertiärkonchylierna, af Wageu,
Barrande och andra. Men det skulle leda
oss allt för långt från vår afsigt att här
närmare ingå på dessa arbetens innehåll.
Darwin’s namn, väl bekant naturligtvis
för våra professionella vetenskapsidkare,
har för den stora allmänheten i vårt land
bittils icke varit föremål för den
entusiastiska beundran, eller för det ursinniga hat-,
som den för vetenskapliga angelägenheter
mer än vi intresserade tyska publiken länge
egnat detsamma. Småningom börja dock
populära föreläsare och skriftställare
sysselsätta sig med hans teorier, liksom det
äfven försports väckt eu viss oro hos den
stränga ortodoxiens anhängare. Sanningen
får emellertid icke göra afseende på uågot
annat än sig sjelf, och hon kommer bäst
till målet genom åtnjutande af full frihet.
Den som af vetenskapens undersökuingar
motser faror för vår kyrkas
grundsanningar måste vara allt för svag i sin tro på
verksamheten af det högre beskydd som
åt kvrkan blifvit utlofvadt. Det kan
så-%
ledes icke vara annat än i sin ordning att
Darwin s arbete om arteruas uppkomst i
eu redbar och omsorgsfull öfversättning
införlifvas med vår litteratur, så att hvar
och eu må döma för sig, hvad han vill
antaga eller förkasta. Att anvisa några
synpunkter, ur hvilka detta arbete bör
bedömas, har varit ändamålet med denna
uppsats, men icke någon önskan att bi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
