Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kastlig, säger sig sjelf vid första
ögonkastet. Under det de verkliga fönstreu på
ena sidan gifva utsigt åt ett verkligt
landskap, framställa de målade fönstren midt
emot taflor af ett fantasilandskap, som
till råga på befängdheten äro alldeles de
samma, fastän man ser dem ur olika
synpunkter. Af samma skäl måste man ogilla
de i detalj utförda efterbildningar af
blomster eller figurgrupper som förekomma
på tapeter af vår inhemska tillverkning.
Naturen sjelf upprepar aldrig samma sak
två gånger, men på väggarne i våra rum
plaska hundratals alldeles identiska små
vattenfall mot samma små granitklippor,
eller spriuger en och samma jägare med
en och samma hund efter en och samma
hare flere gånger på hvarje qvadrataln hela
rummet igenom.
Lika frånstötande som dessa orimliga
upprepningar, äro de skarpa, hårda och
torra räta linierna af olika färger som
skola föreställa randiga tygsorter. Ett
tapetmöoster bör vara mjukt och
obetydligt, för små rum smått, för större af
något större fasoner, men aldrig så stora |
att de afbrytas af möblerna, som
nödvändigt fördölja en del af väggytan. En
djup och varm enfärgad vägg är
fördelaktigast för dekoreringen med taflor, vapen
eller andra konstföremål; den upphöjer
förgyllningen på tafvelramarne och ger en
ypperlig förgrund åt fristående grupper i
marmor, parian eller terra cotta. Den
moderna smaken att dekorera rum med
sjelfständiga oljemålningar fordrar mycken
urskilning för att icke urarta till
öfver-lastning; rouséer äro icke trefliga att bo
uti, och äfven de djupa ramarna, uti hvilka
moderna målare hafva ett behof att isolera
sina arbeten, äro fula att se i sina
profiler och stundom äfven hinderliga för
upp-fattningeu af taflornas innehåll, i anseende
till de djupa skuggor de kasta öfver dem.
Falke ifrar också för återförandet af den
gamla profilerade, mot väggen
tillbaka-viknnde ramen, som ställer målningen främst
och efter uppfyld förrättning liksom
längtar att försvinna. Fotografier och
teckningar i svart kunna vara goda
väggprydnader, men böra då vara hållna i full och
kraftig ton: flyktiga konturritningar passa
endast för portföljerna. Platta ramar, helst
mörka, på sin höjd releverade af en smal
förgyld list närmast den hvita kanten af
plancheu, göra en ganska god verkan.
En utmärkt dekoration är böcker, hvilkas
olika förgylda band frambringa en rik och
stor effekt, hvarföre det är en dålig smak
att dölja dem bakom gardiner inom
bokskåpens glasdörrar. För bankettsalar och
lyxrum, hvilkas väggytor icke bortskymmas
af möbler, äro de imiterade
gyllenläders-tapeter af svensk uppfiuniug en utmärkt
beklädnad; för hvardagsruin säger det sig
sjelf att den icke är beräknad.
I afseende på golf och tak är den falska
imitationen lika fördömlig. Parketter,
mattor och mosaiker, som gifva oss illusionen
af upphöjda föremål eller brutna ytor, tjcua
endast att oroa sinnet och störa
säkerheten af vårt fotfäste. Lyxen af golfvens
orueriug och betäckning har spruugit fort
från drottning Elisabeths tider, hvilken
mottog de främmande sändebuden i en
sal öfver hvars golf ett tunt lager nf halm
var utbredt, till de mjuka och präktiga
Briissel- och Paris-mattorna, hvilka på de
två eller tre sista årtiondena blifvit
nödvändighetsartiklar äfven i den
’anspråkslösare medelklassens boningar. Men
smaken har icke hållit jemna steg med
praktsinnet, och man ser sällan
golfbetäcknin-gen i färger och mönster fullt harmoniera
med rummets öfriga infattning. Gruuden
borde ovilkorligt vara hållen i mörkare och
lugnare ton än det öfriga, men detta är
sällan förhållandet, och en stor svårighet
dervid ligger i det herskande bruket af
hvitstrukna fotlister. Den hvitgrå eller så
kallade parlemorfärgen på paneler, dörrar
och fönsterfodringar är från början en
imitation af hvit marmor, som under
inflytande af den frauska rococostileu äfven
kom att sträcka sig till sjelfva dörrarne,
då deremot under gotiken och den äldre
renaissancen dertill nästan utan undantag
begagnades ek, valnöt och andra mörka
träslag, hvilka gåfvo en tung ståtlighet
men på samma gång en varm och
hvi-lande ton åt det hela, medan de moderna,
i japansk lackering glänsande
dörrflyg-larne endast se ut som stora tomt
gapande gluggar på de mörkare lådväggarne.
På den senare tiden har man sett
åtskilliga försök att ersätta bristen på de
ädlare träslagen genom en målning som
imiterar dem, och konsten att »ådra» har
blifvit uppbragt till en ganska
anmärkningsvärd fullkomlighet. Men äfven den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
