Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger, vårt moderna köping, gjorde finnen
sitt kaupunki eller kaupunti, och dermed
lånades också staraordet »köpa», i
betydelsen af kauppa, handel, hvarom denne
vilde-markens son före sin beröring med oss
icke hade något tydligt begrepp. Än
mindre hade han någon föreställning om
städer, ty hans vana vid ensligheten var så
stor, att han saknade ord för sällskap och
grannar, för hvilka begrepp han tillformade
de otympliga orden kumpani, kranne och
naburi. Ända dittills hade han för dessa
icke haft annat uttryckssätt än tvinen, »en
annan». När derföre ordentliga städer
uppstodo inom hans egna råmärken, med
murar, torn, torg och gator, hemtade han
ur svenskan benämningen på alla dessa
nya föremål.
Högst naiva äro föreställuingarne om
mynt, värden och storhetsförhållanden.
Penningi och mynti äro namn för särskilda
myntvalörer, men myntets idé uttrycktes
med samma ord som betecknade det
vau-ligaste bytesmedlet. Detta var hos romarne,
liksom hos våra nordiska förfader, i äldsta
tider boskapen, hvaraf de likabetydande
orden pecunia och fé, hvilket senare vi
ännu hafva qvar i lagtermen inlags/ä.
Hos finnen var ekorrskinuet det vanliga
bytesmedlet, och från denna tid qvarstår
ännu i den finska kameralvetenskapen
termen aravanmaa, ett jordstycke för hvilket
en ekorre erlades i skatt. Få samma sätt
heter rubeln ännu i voguliskan see-lin,
hundra ekorrar eller kopek. För öfrigt
träffas hela raden af svenska
myntbenämningar, och vi fägna oss att det gamla
markka ännu en gång kommit till heder,
såsom namn på landets eget mynt, det
första troligen, som något finskt folk
präglat med benämning efter sin egen tungas
böjning.
Liksom hos oss och alla andra folk äro
längdmåtten hemtade från kroppens delar,
alnen eller nederarmen, foten, famnen och
tummen, men våglängden, som är den
svenska milen, har fått sitt namn af
nomaden och jägaren efter det afstånd på
hvilket ett hundskall höres i lugnt och klart
väder, och kallas af denna anledning
peninkulma, på lappska bcedne-gullam,
hvars första led betyder hund och det
andra hvad som höres. Mordviniskan har
ett längdmått som ordagrant betyder
»röstända», det vill säga ett så långt håll som
menniskan8 rop höres, och lettiskan har
ett efter samma grundsatser bildadt
längdmått, kakku-brékum, »kattskri», d. v. s. ett
afstånd inom hvilket kattens
genomträngande tjut kan förnimmas, hvilket icke
ar så alldeles obetydligt.
För sina högsta föreställningar har
finnen hemtat sina uttryck ur fornuordiskan,
airtha och himina, jord och himmel,
likaså sina juridiska termer; sakko-ejri är
sakören, laki lag, och murha mord, men
för rätt och brott finnas inhemska ord,
härledda liksom hos oss af stamord som
betyda »rak» och »bryta». För tjuf finnes
intet aunat ord än varas, varg, hvilket
talar högt för folkets naturliga ärlighet.
Sorg och död äro för dessa enkla sinnen
liktydiga begrepp, liksom på ryska död
heter smert. Deremot begagnas för
»ihjel-slå» ett ganska skonsamt ord tappaa, som
endast betyder slå, bulta eller tröska. Ed
betyder helt simpelt ord, och vitne vill
säga den som talar sant. Att halshugga
heter på finska mestata, hvilket troligtvis
gifvit upphofvet till det svenska ordet
mä-stermsu, hvars såmmanhang med »mästare»
eller »mästerskap» synes skäligeu
tvifvel-aktigt.
Vi tillägga slutligen att finska folket
från början saknade alla begrepp för herre,
hertig och konung, hvarföre det från
svenskan hemtat de motsvarande orden herra,
hertua, kununga. För gudomsbegreppet
har det bibehållit sitt gamla Jumala,
orda-giant »dundrets hera» och följaktligen lika
betydande med Perkele, af det lithauiska
Percunas, åska, men af finnarne brukadt
för att beteckna den onde, och derifrån
öfverfördt till oss under formen Perkel.
En mängd katolska kyrkobegrepp hafva
dels svenska, dels inhemska benämningar.
Biskopsstift kallas hiippakunta, hvars första
led betyder biskopsmössa och det senare
distrikt eller kommun. För kloster har
finskan både det grekiska namnet
mona-stiri och det latinska kluostari eller
/ou-stari .Namnen på somliga kyrkofester äro
rent svenska, joulou, mittumari
(midsommar); påsken kallas »den stora dagen»,
pingsten helluntai, en förbråkning af »den
Helige Andes dag»; allhelgonadagen kallas
ännu med ett hedniskt namn keleri, till
minne af en ande med detta namn, som
dyrkades såsom en skyddsgud för
boskapen. Sedau allhelgonadagen upphört att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
