Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de klassiska förfnttarne, och den friare
forskning som blef ett af de ledande dragen
hos den så kallade renaissancens män.
Luther hör icke till dessa skarpsinniga ,
forskare, som bröto nya och djerfva banor
för vetenskaperna. Det är eget nog, att
han, i egenskap af nypromoverad
magister, höll föreläsningar öfver Aristoteles,
då han ännu var mer än lofligt okunnig
i grekiskan, ett språk till hvars
inhem-tande han i Erfurt hade haft ovanligt
gynnande tillfällen. Han hade köpt sig en
Homerus, berättar han, för att lära sig
detta språk, men han beklagar på flere
ställen i sina bibelkoinmentarier att han
gjort så litet allvar af dess studium.
Aristoteles studerades på latin. För denne
store tänkare, som i allt exakt vetande
stod icke sekler men årtusenden framför
sin tid, och som vördades så högt af de
äldre kvrkolararne, hade Luther den mest
obegränsade afsky. Han kallar honom »en
bedragare, en äfventyrare, en komediant,
som under sin grekiska mask allt för länge ;
fått gyckla med Kristi kyrka», och det fins |
knapt någon ordlek, Aristultus,
Narristo-teles, o. s. v., som han icke tillgrep för
att qväsn den store hedningen och
Kri-stus-fienden. För naturkunnigheten hade
han en oöfvervinnelig vedervilja, och i sin
föreställning om verldsbygnaden står han
helt och hållet på medeltidens ståndpunkt.
»Det fins ingen bok», säger han, »på
hvil-ken jag tror mindre än på Aristoteles’ i
meteorologi, ty den grundar sig på den
föreställningen att allt i naturen kommer
af naturliga orsaker».
Och nu frågar han med oförstäld fasa: j
Aro orsakerna till regnbågen naturliga? i
Aristoteles redogör för de fysiska förhål- J
landen under hvilka den sköna företeelsen ;
uppkommer, och säger att den aldrig går j
utöfver halfcirkeln. Häröfver tar Luther i
på allvar humör; han påstår sig sjelf bafva j
i Witteuberg sett en regnbåge som var en !
fullständig cirkel, och han vill icke veta i
af någon annan förklaring än att Gud satt 1
honom på himmeleu såsom ett nådetecken. i
Mycket hade blifvit disputeradt om antalet I
af dess färger, hvilka den tiden ansågos
vara fyra. Luther säger, att den icke har
mer än två, eldens och hafvets, den senare
föreställande Guds blidkade vrede, den förra j
yttersta domens lågor. Aristoteles vet att j
eldfenomenen på himmelen förorsakas af j
brinnande gaser; Luther vet att de äro
onda andars lek eller gudomliga
strafftecken. En komet skulle icke vara annat
än en lysande dimma! Bort det; Gud
upptänder kometer på firmaroentet för att
injaga skräck hos de syndiga men niskorna.
Rykten om det Koperuikauska
verldssyste-met hade kommit äfven till Luther, och
han yttrar derom i sina Tischreden: »Man
talar om en ny filosof, som trodde sig
kunna bevisa att det är jorden som
vänder sig och icke himmelens (aste, solen och
månen. Så går det nu för tiden; den
som anser sig för kunnig får icke låta sig
nöja med hvad andra göra och veta:
vanvettingen vill omskapa hela astronomien,
men, såsom den Heliga skrift säger, var
det solen som Josua befalde att stå stilla,
och icke jorden».
För en sådau man var tillvaron af en
personlig djefvul, och hans dagliga
uppträdande bland menniskorna för att
trakassera de gudfruktige, en sak som föll af
sig sjelf. Det var framför allt i
ensamheten på Wartburg som den lede fienden
besvärade honom. Här gick den forne
Augustinerraunken i riddardrägt och långt
hår, studerade efter beqvämlighet och skulle
hafva smakat en paradisisk lycksalighet
under träden, der han satt med sin
uppslagna bibel, sin flöjt och sin luta, om
endast afgrundsfitrsten kunnat förmå sig att
lemna honom någon liten fred, men detta
var icke händelsen. Han lustvandrade hela
dagarne i sommarsolen och hörde »foglarne,
som i träden sjunga Herrens lof dag och
natt». Meu äfven i dessa andaktsväckande
toner hade frestaren gillrat sinligheteus
snaror, och hau beskrifver, i uttryck af en
naivitet som förbjuder att öfversätta dem,
för sin vän Melanchton sina aufäktelser.
Han ville göra bekantskap med jagtens
välgörnnde kroppsöfuingar, och han jagade
två dagar, men »hjeltarnes vällust», såsom
han kallade den, ville icke smaka hans
fromma sinne, och han hade den smärtan att
se hundarne inför sina ögon sönderslita en
liten hare, som han räddat i sin vida
rockärm. Händelsen gaf honom dock eu
pie-dikotext: »Se huru påfven och satan
för-derfva de själar som jag ville rädda». Han
beskrifver för vännen huru han ansättesaf
syndiga begär, huru lyxen, lätjau och
sysslolösheten satte hans blod i svallning.
Några månader seuare höll han i Witten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
