Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
247
Och dufna veklingar, med djurlig drift,
Ur blomstren suga ett narkotiskt gift.
Dess väg är brant, ty den till himlen bär:
Saktmodig, from och trygg, hon vandrar der,
En ädel pilgrim, — och siréners sång
Och åskors fall ej störa hennes gång.
Då hjelten rubbar, i sitt segerlopp,
Naturens frid och mensklighetens hopp,
Och fåfängt släcker, med förtvifladt mod,
Odödlighetens törst i menskoblod;
Då snillet, sväfvande utom sin gräns,
Ej vet sitt mål, ej vid sin bana käns,
Och furialiskt svänger i sin hand
En fackla, som ej bådar ljus, men brand:
Si! hur i deras ljungeldslika spår
Den stilla dygden obeundrad går,
Försonar, tröstar, bygger upp, och gör
Att menskligheten ej hos menskan dör.
Och när, uti en feg, förderfvad tid,
Ej trifves ljus, ej andas rätt och frid,
Och våldet gifver egoismen hand,
Att allt i mörker sänka och i band:
Hvad gör den himmelska? Hon spiller ej
Sin kraft i ofruktbara suckar; nej!
I tro på en Försyn och stilla hopp
Om bättre tider, än hon lefver opp,
Och utsår, trägen, utan lof och lön,
I qvalens jord lycksalighetens frön.
Och månget frö förqväfves och förgås,
Som ibland törnen och på klippan sås;
Men månget frö ock lönar hennes ans
Med mogna skördars rikedom och glans,
Tyst växande, och ämnade till arf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
