Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Avenue de Villiers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just den hund jag sökte efter, en aristokratisk liten mops som
snörvlade förtvivlat för att dra vår uppmärksamhet till sin
sorgliga belägenhet och som med sina runda blodsprängda
ögon anropade oss att ta honom bort ifrån detta blandade
sällskap som han råkat i av ren otur och utan egen
förskyllan. Han nästan kvävdes av glädje när han förstod sin
lycka och sattes i en droska för att skickas till bostaden i
Faubourg St-Germain. Grevinnan skulle emellertid till
Magasins du Louvre i alla fall för att prova en ny hatt. Hon sade
att hon ville gå till fots. Därpå förklarade hon att hon ville
ta en droska, och jag föreslog att hon skulle åka dit i min
vagn. Hon tvekade ett ögonblick - vad skulle folk säga om de
såg henne köra omkring i Paris i doktorns vagn - men
accepterade strax med bonne grâce. Nej, det var inte alls någon
omväg för mig att köra henne dit, jag hade ingenting alls
att göra just då. - Vad är det i det stora paketet? frågade
grevinnan med kvinnlig nyfikenhet. Jag ämnade just säga
henne ännu en lögn när Tom, eftersom hans mission som
vaktare över paketet var slut, hoppade upp på sin vanliga
plats på sätet bredvid mig. Paketet gick upp och huvudet på
en docka tittade ut.
- Varför i all världen åker ni omkring med dockor, vem
ska ha dem?
- Barnen.
Hon visste inte att jag hade några barn och såg nästan
stött ut över min förbehållsamhet angående mina privata
affärer. Hur många barn hade jag? Omkring ett dussin. Det
fanns ingen möjlighet att komma undan, hela hemligheten
måste fram.
- Kom med mig, föreslog jag djärvt, så ska jag på återvägen
föra er till min vän Jack, gorillan i Jardin des Plantes.
Grevinnan var tydligen på sitt allra bästa humör den dagen och redo
till allt. Hon gick genast med på mitt förslag. Sedan vi passerat
Gare Montparaasse började hon känna sig vilsekommen och
snart visste hon inte alls var hon var. Vi åkte genom mörka,
illaluktande gränder. En mängd trasiga ungar lekte i
rännstenarna, och nästan framför varje dörr satt en kvinna med
ett litet barn vid bröstet och ett par andra småttingar
hopkrupna kring fyrfatet.
- Är detta Paris? frågade grevinnan med en nästan
förskräckt blick.
- Ja, detta är Paris, la Ville Lumière! Och detta är l’Impasse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
