Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid bältet hängde hennes kniv, tobakspung och mugg. Jag
lade också märke till en liten yxa, instucken under bältet.
Hennes sockor var av vitt renskinn, fästade vid de vida
skinnbyxorna. Hennes små fötter var instuckna i vackra pjäxor
med röda sömmar. På ryggen bar hon en näverränsel som
innehöll hennes små tillhörigheter samt vår proviant. Hennes
laukos var dubbelt så stor som min ryggsäck men tycktes inte
besvära henne på minsta vis. Hon gick utför den branta
sluttningen med ett djurs snabba ljudlösa steg och hoppade med
harens lätta språng över de kullfallna träden. Då och då
sprang hon vig som en get upp på en brant klippa och såg
sig omkring åt alla håll. Vid foten av åsen kom vi till en strid
bäck, och innan jag hann undra hur vi skulle komma över den
var hon redan i vattnet till höfterna och jag efter henne i det
iskalla vattnet Jag blev snart varm igen medan vi
halvsprang uppför sluttningen på andra sidan bäcken. Ristin sade
knappt ett ord till mig och det gjorde förresten detsamma,
för jag hade den största svårighet att förstå henne, hennes
svenska var lika dålig som min lapska. Vi slog oss ner på den
mjuka mossan till en härlig frukost av rågskorpor, färskt smör
och ost, rökt rentunga och iskallt vatten från fjällbäcken ur
Ristins mugg. Vi tände våra pipor och försökte återigen förstå
varandra.
- Vet du vad den där fågeln heter? sade jag.
- Labol, smålog Ristin när hon hörde den flöjtlika
visslingen av fjällpiparen, den ensliga fågeln som delar lapparnas
ödemarksliv och är mycket avhållen av dem. Från ett videsnår
hörde vi blåhakens underbara sång.
- Jilau! Jilau! skrattade Ristin.
Lapparna påstår att blåhaken har en klocka i strupen och
kan sjunga över hundra olika sånger. Högt över våra huvuden
hängde ett svart kors fastnitat på den klarblå himmeln. Det
var kungsörnen som på orörliga vingar spejade över sitt
ödsliga rike. Från fjällsjön kom den långdragna locktonen av
en lom.
- Ro, ro, raik, ro, ro, raik! upprepade Ristin. Hon sade att
det betydde: Vackert väder i dag, vackert väder i dag! När
lommen säger: var luck, var luck, luck, luck! betyder det:
nu kommer det regn, nu kommer det regn, regn, regn!
förklarade Ristin.
Jag låg där på den mjuka mossan och rökte min pipa och
följde Ristin med ögonen medan hon packade om sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
