Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Miss Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Miss Hall
Många av mina patienter från denna tid minns säkerligen
miss Hall, en gång sedd var hon förresten inte lätt att
glömma. Endast Storbritannien - när det är som bäst - kunde ha
frambragt detta unika exemplar av gammal ungmö av tidig
viktoriansk typ, torr och stel som en pinne, sex fot och tre
tum, arida nutrix av åtminstone två ofödda generationer
skottar. Under de femton år jag kände miss Hall såg jag
aldrig någon förändring i hennes yttre, alltid samma
oförlikneliga, obeskrivliga anlete inramat av samma urblekta
guld-lockar, alltid samma brokiga klänning, alltid samma
rosenbuske i hatten. Hur många händelselösa år miss Hall tillbragt
på olika andraklasspensionat i Rom i väntan på äventyr, det
vet jag inte. Men jag vet att den dag då hon mötte Tappio
och mig vid Villa Borghese började hennes verkliga uppgift
i livet, hon hade funnit sig själv. Hon tillbragte sina mornar
med att borsta och kamma mina hundar i mitt iskalla
vardagsrum under Spanska trappan, för att sedan återvända till
sitt pensionat till lunch. Klockan tre seglade hon på nytt ut
från Keats hus tillsammans med Giovannina och Rosina. De
var hälften så långa som hon och gick på var sin sida i
träskor och röda sjaletter, omgivna av alla mina hundar
som skällde av glädje över att vara på väg till Villa Borghese
- det var en välkänd syn på Piazza di Spagna dåförtiden.
Giovannina och Rosina hörde till San Michelehushållet, bättre
tjänare har jag inte haft, aldrig rädda om stegen, sjungande
och arbetande från morgon till kväll. Naturligtvis kunde
ingen annan än jag ha hittat på att ta dessa båda
halvvilda Anacapriflickor till Rom. Det skulle förresten aldrig
ha gått i lås om inte miss Hall hade dykt upp i rätta minuten,
som ett slags fostermor för dem, vakande över dem som en
gammal höna över sina kycklingar. Miss Hall kunde ändå inte
begripa varför jag inte tillät de bägge svartögda flickorna att
promenera ensamma vid Villa Borghese, själv hade hon
spatserat omkring i hela Rom i många år utan att någon
människa någonsin antastat henne. Trogen sin typ kunde
miss Hall aldrig få fram ett enda ord på begriplig italien-
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
