Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cularis hirsuta</i> och de små dvärgvidena Salix polaris
och S. herbacea. Undantagsvis kunna dessa växter träffas
ända till 1 700 à 1 800 m och ändå högre. Redan långt
under denna höjd ha dock jordfläckarna börjat bli sällsynta
och marken utgöres övervägande av stora, genom frosten
från undergrunden lössprängda stenar (blockhav), på vilka
nästan endast lavar men även en del mossor trivas. I
blockmassorna träffas stundom egendomligt struerade leröar.
Djurlivet kan för den oinvigde stundom förefalla
torftigt; sommartiden är det huvudsakligen myggplågan,
som gör sig påmint. Under lemmelår måste vidare de
oerhört talrika fjällemlarna väcka uppmärksamhet.
Sådana år är även tillgången på rovfåglar, såsom de
skrikande fjällvråkarna, de närgångna fjällabbarna och de
snövita fjällugglorna avsevärd, särskilt över skogsgränsen.
Då kan man även riskera att möta en underligt skällande
fjällracka. Men fågellivet är även under normala
förhållanden sommartiden ingalunda torvtigt. Kring sjöarna i
fjällens utkanter samt i Rapadalen är under våren ett
livligt snattrande och pipande av diverse sim- och
vadarefåglar, bland vilka förtjäna att nämnas: krickor, bergand
m. fl. andfåglar, många arter snäppor, rödbena, grönbena
o. s. v. Stundom kretsa däröver fiskmåsar. Den vanligaste
simfågeln i fjällsjöarna är lommen, som genom sitt ofta
hörda, om barnskrik påminnande läte rent av utgör ett
karakteristiskt drag i de annars så tysta högfjällens natur.
Mera sporadiskt, men i stora flockar träffas fjällgåsen. I
björkskogen kan man ställvis få höra alldeles tillräckligt
med kackel av dalripor eller se dem skymta bland träden.
Där kunna även iakttagas en mängd småfåglar, såsom
gråsiska, bergfink, hussvala, snöskata, stenskvätta m. m. I
videregionen kvittra mångenstädes lappsparvar och
ängspiplärkor. Högre upp på kalfjället träffas sporadiskt
fjällripor i mindre flockar och någon gång ett par eller ett
enstaka exemplar av den vackra fjällpiparen. Till och
med i den ödsliga lavregionen finner man ingalunda
sällsynt en älskligt kvittrande fågel: snösparven. Ett nästan
hemskt intryck får man däremot, när den svarta
olycksbådande korpen avbryter topparnas och snöfältens ödsliga
stillhet med sitt kluckande eller sina tassande vingslag.
Utom lemlar och fjällrackor ser man sällan några andra
däggdjur än renar och sorkar. Sällan stöter man på
lekatten eller hermelinen, men han kan undantagsvis träffas
även på en hög topp. Även björnen uppträder i den mest
olikartade terräng. Under den värsta myggtiden, omkr.
5 juli-10 aug., tyckes han företrädesvis uppehålla sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
