Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Görtz, Georg Henrik von, friherre von Schlitz - Göthe, Anders Georg - Göthe, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos ministern Wedderkop och gunstlingen Königstein,
till hvars styfdotter han låtsade fria,
och lyckades genom dessa gynnare blifva utnämnd
till geheimeråd 1702 och medlem i holsteinska
regeringen. Efter hertigens död sökte
han sin lycka hos änkehertiginnan och d. v.
administratorn Kristian August och blef, sedan
han lyckats störta sin forna gynnare Wedderkop,
en gunstling med ganska stort inflytande. Det
sätt, hvarpå han använde detta, uppväckte emellertid
ett så stort missnöje, att han ansåg sig
icke längre kunna kvarstanna i Holstein. Han
kastade då sina blickar än på danska hofvet, än
på Carl XII, men bestämde sig af flera skäl för
den senare och skyndade att uppvakta honom
vid hans återkomst från Turkiet. Redan förut
på det gynnsammaste förordad af sin vän och
landsman Fabricius, lyckades han till den grad
intaga Carl, att denne, ett år efter deras första
sammanträffande, satte honom till nästan oinskränkt
styresman öfver allt, som hörde till
rikets inre förvaltning och hushållning, med
makt att befalla öfver dithörande ämbetsmän och
ämbetsverk. Sättet och medlen, G. använde för
att skaffa det mynt och manskap, konungen
önskade för sina planer, behöfva vi ej här omnämna,
såsom allmänt bekanta af Sveriges historia.
De åtgärder, han inledde, och hela hans
förfaringssätt var för öfrigt så djärft, våldsamt
och äfventyrligt, att det ovillkorligen måste draga
ofärd öfver landet och i och med detsamma
öfver honom själf. Så snart Carl stupat, befallde
arfprinsen Fredrik, att G. skulle fängslas.
Den senare, stadd på återresa från Åländska
kongressen, befann sig dagen efter konungens
död i Tanums prästgård, dit öfverste Baumgarten
och några officerare afsändes för att försäkra sig
om den hatade konungagunstlingen. Under G:s
forslande till Stockholm utbröt på mångahanda
sätt de lägre klassernas ovilja. Då han färdades
genom hufvudstadens gator, hördes från de omgifvande
massorna rop som: »Häng upp den
tjufven, den landsförrädaren, den galgfågeln!»
Likaså blef han på vägen till och ifrån rättegångsstället
hälsad med okvädinsord, snöbollar
och stenar, så att vakt hvarje gång måste medsändas.
För rannsakningen öfver de åtgärder, G.
vidtagit, nedsattes en särskild kommission af
fjorton ledamöter, valda ur olika samhällsklasser,
med landshöfdingen Per Ribbing till ordförande.
Till åklagare utsågs lagman Tomas Fehman.
Redan vid rannsakningens början hade G. tillkännagifvit
sitt beslut att icke söka nåd. I
själfva verket var hans öde på förhand också
oåterkalleligen afgjordt, och det återstod honom
endast att bereda sig till dess undergående. Den
11 febr. 1719 slutades rannsakningen, och domen,
som lydde på dödsstraff, verkställdes redan d.
19 i samma månad, utan att G., såsom han
vädjande till ständerna begärt, fick redovisa för
sin förvaltning. När offret fallit, försvann en
god del af den förbittring, som fört det på stupstocken,
och i den mån sinnena hugnades, framträdde
förfarandet allt tydligare som ett politiskt
mord, påskyndadt af det hessiska partiets farhåga,
att den djärfve förslagsmakaren, i händelse
af uppskof, skulle i tsaren kunna finna en beskyddare.
Göthe, Anders Georg, konst- och litteraturkritiker.
Född i Stockholm d.
5 okt. 1846. Föräldrar: bankkommissarien
Adrian Göthe och
Vilhelmina Lundström.
G., som 1865 blef student i Uppsala
och 1873 fil. kand. samt e. o.
amanuens vid Nationalmuseum,
utgaf 1875 gradualafhandlingen
Historisk öfversikt af de vittra samfunden i
Sverige före svenska akademiens stiftelse. S.
å. promoverades han till fil. d:r och förordnades
till andre amanuens vid Nationalmuseum, där
han 1880 blef förste amanuens och sedan 1881
förestått måleri- och skulptursamlingarna. Genom
sina kritiska, utförliga kataloger öfver
tafvelsamlingen har G. i hög grad bidragit till
att sätta nationalmuseum i nyttig förbindelse
med utlandets museer. Sedan 1895 föreläser
G. regelbundet i konsthistoria vid Konstakademien.
G. har bl. a. författat Nationalmusei
tafvelsamling. En konsthistorisk öfversikt, beskrifvande
kataloger öfver tafvelsamlingen på
Finspong, 1894, och Vanås, 1895, Johan Tobias
Sergels porträttmedaljonger, 1885, J. T.
Sergels porträttbyster, 1894, Tafvelramen och
dess historia, 1886, texten till planschverket
Nationalmusei konstskatter, Johan Tobias Sergel,
hans lefnad och verksamhet, 1898, med
efterskriften Engelska bref, 1900, ett omfattande
arbete, hvari G. gifver en på de mest noggranna
forskningar grundad bild af Sveriges förnämste
skulptör. Flitigt medverkande i tidningar och
tidskrifter, har G. alltid ådagalagt grundliga insikter
i sitt ämne och originell uppfattning.
Gift 1888 med Augusta von Geijer.
Göthe, Erik Gustaf, bildhuggare. Född i
Stockholm 1779. Föräldrar: kaptenen och slottsstenhuggaren
Johan Adolf Göthe och Christina
Lovisa Blom.
Efter att till en början ha
ägnat sig åt arkitekturstudier, under Desprez’ ledning,
öfvergick G. till skulpturen, däri han några år
åtnjöt Sergels undervisning. Sedan han vid Konstakademien
genomgått de vanliga graderna af belöningar,
m. m., ansågs han 1803 mogen att besöka
Italien, hvarest han mest uppehöll sig i Rom
och åtnjöt undervisning af själfva Canova. Här
utförde han en kolossal Meleager, ett Monument
öfver lady Temple, en Bacchus i naturlig
storlek, m. fl. arbeten. Hemkommen 1810, erhöll
han i uppdrag att utföra ett monument öfver
den mördade grefve Axel Fersen, hvilket dock
ej utföll synnerligen lyckligt. Tidigare hade
ridderskapet och adeln i Skåne beställt ett monument
öfver fältmarskalken Magnus Stenbock.
Ännu andra marmorverk: en Venus, en ung
Bacchus, en Hebe i naturlig storlek intyga G:s
alstringskraft under och strax efter den italienska
resan. Men de vittna ock, att hans arbeten,
jämväl de bästa, ledo af mattighet, tyngd och
ojämnhet, så att vissa partier, förträffligt utarbetade,
stå alldeles oförmedladt bredvid andra,
helt döda och utan betydelse. Minst lyckad blef
han i det enda egentligen monumentala af sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
