Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Horn, Katarina Ebba - 11. Horn, Henrik Klasson - 12. Horn, Carl Henriksson - 13. Horn, Henrik - 14. Horn, Evert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina föräldrar på Husby gård i Södermanland.
Under löfte om ett hederligt apanage afslöts förbindelsen
1745, genom gunstlingen Erland Broman,
utan att dock, såsom man påstått, någon
hemlig vigsel »helgade» förbundet. Emellertid
förstod fröken Horn, och ännu mer hennes mor,
hvilken senare enligt Tessins yttrande »var slug
som en djäfvul och ränkfullare än Mazarin», så
väl begagna konungens kärlek och frikostighet,
att fröken H., då förbindelsen efter trenne år
upplöstes, var ägarinna af flera stora landtegendomar
och hus i Stockholm. Genom konung
Fredriks bemedling hade hon 1746 blifvit upphöjd
till tysk riksgrefvinna.
1762 gifte hon
sig med riksrådet grefve Ulrik Barck (se sid.
63) och dog på Jakobsberg i Uppland d. 12 sept.
1781.
Kankas’ ättegren:
11. Horn, Henrik Klasson, härförare, kusin
till H. 1. Född omkr. 1512; son af riksrådet Klas
Henriksson och Kristina Frille.
Af Gustaf I
och hans tvenne äldsta söner var Henrik Klasson
en mycket brukad man. Af den förstnämnde förordnades
han 1549 till lagman och 1551 till guvernör
i Finland. 1558–63 var han en af hertig
Johans närmaste rådgifvare, men öfvergick sedan
till konung Erik och blef i okt. 1563 högste befälhafvare
öfver de svenska trupperna i Estland,
hvilken plats han bibehöll, äfven sedan han 1565
förordnats till ståthållare därstädes. Han utöfvade
en berömvärd verksamhet i Estland, men
sedan han lidit ett nederlag 1567, fråntogs honom
befälet. Sedan Johan kommit på tronen,
afsattes H. 1568 från ståthållareämbetet, men
det dröjde icke länge, innan han ånyo var i
gunst.
Förordnad 1575 till befälhafvare i
Reval, försvarade han icke allenast manligen
detta fäste mot de belägrande ryssarna 1577,
utan företog året därpå ett härjningståg inom
fiendens egna gränser. De grymheter, till hvilka
han så väl då, som under ett senare fälttåg,
1579, gjorde sig skyldig, fördunklade i hög grad
segerns ära och ogillades på det högsta af konungen.
Icke desto mindre utnämndes han snart därefter
till lagman öfver norra Finland.
Död 1595.
Gift med Elin Arvidsdotter Stålarm.
12. Horn, Carl Henriksson, krigare; den
föregåendes son. Född omkr.
1550.
Hans första vapenbragd
var ett lyckligt utfall,
när ryssarna 1570 belägrade Reval,
hvilket fäste han sju år
senare jämte sin fader tappert
försvarade vid en ny belägring
af samma fiende. 1580 utnämnd
till fältmarskalk, eröfrade han en del af Estland,
med dess hufvudfästning Hapsal, och förordnades
1588 till ståthållare i Narva samt
blef s. å. riksråd. När ryssarna 1590 bröto
den ingångna freden och med en stor härsmakt
belägrade Narva, ingick han med dem
en kapitulation, enligt hvilken de skulle upphäfva
belägringen af staden och i stället erhålla
Ivangorod och Koporie. Johan III, som ansåg
denna dagtingan ingången utan tvingande nöd,
blef däröfver så förbittrad, att han lät kasta H.
i fängelse och döma honom som riksförrädare från
lifvet. Han blef också förd till afrättsplatsen i
Stockholm, men erhöll på Sigismunds och hertig
Carls förböner förskoning från dödsstraffet. Likvisst
hölls han ännu någon tid fången på Örbyhus,
därunder han dock fick hafva sällskap af
sin fru, som här födde honom en son, den som
härförare sedan så ryktbare Gustaf Horn.
H. som under stridigheterna mellan Sigismund
och hertig Carl ställt sig på den senares sida,
blef af honom 1600 förordnad till lagman i
norra Finland och guvernör i Reval och följde
hertigen s. å. till belägringen af Pernow samt
eröfrade 1601 slottet Pebalg och tog dess befälhafvare
wojwoden Dembinski till fånga. Detta
var H:s sista krigsbedrift. Han dog s. å. på
fästningen Burtnick i Livland.
Gift med
Agnes von Dellvig.
13. Horn, Henrik, diplomat. Född 1578; den
föregåendes son.
Efter slutade studier, hvartill
efter ädlingars sed hörde en utrikes resa, förordnades
han 1602 till kammarjunkare hos hertig Carl
och tre år senare till guvernör för hans söner
Gustaf Adolf och Carl Filip.
Sedan han å
konungens vägnar utfört ett par grannlaga beskickningar
– 1607 till Nederländerna och 1610
till Danmark –, utnämndes han 1611 till riksråd
och året därefter till riksmarskalk och sändebud
vid fredsmötet med danskarna i Ulfsbäck och Knäred.
Efter att såsom svensk kommissarie äfven
hafva deltagit i fredsverket i Stolbova, förordnades
han 1618 till lagman i Norrland och därefter i
södra Finland. Död i Stockholm d. 20 maj
sistnämnda år.
Gift 1602 med Anna Jönsdotter Sneckenborg.
14. Horn, Evert, härförare. Född 1581; den
föregåendes bror.
Liksom bröderna
Henrik och Klas hade
Evert H. fått en vårdad uppfostran
och ansågs efter tidens
fordringar för lärd. Det fält,
där han företrädesvis utmärkte
sig, var dock krigets. Han anställdes
tidigt i krigstjänst, men
framträdde först egentligen i Gustaf II Adolfs
krig med Ryssland. På det mest lysande sätt
införlifvade han här sitt namn med De la Gardies
bedrifter och steg inom ovanligt kort tid
från öfverstlöjtnant till generallöjtnant och generalståthållare
öfver Narva, Ivangorod, Jama
och Koporie samt slutligen 1614 till fältmarskalk.
Dödskjuten vid ett af ryssarna verkställdt
utfall ur Pleskow d. 30 juli 1615.
Tapper och modig i striden, ägde H. tillika fältherrens
förmåga att beräkna och ordna samt utvecklade
en människokärlek, större än den, man
i allmänhet finner hos dessa tiders krigare. När
han 1614 hade intagit Staraja Russa, under De
la Gardies tåg mot Moskva, föll en mängd fångar,
synnerligen kvinnor, i hans hand och dessa hade
otvifvelaktigt varit förlorade, om icke H. tagit
dem under sitt beskydd och räddat dem undan
de segrande krigarnas våldsamheter. Alltid utsatte
han sig för de största farorna och var jämt
den främste bland förtrupperna, så att De la
Gardie skref hem »att ehuru alla under kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
