ärkebiskop. Född, såsom namnet angifver, i Angermanland, utnämndes han 1576 till skolrektor i Stockholm men blef för sitt häftiga ifrande mot liturgien af Johan III flyttad som predikant till Öregrund. Då han äfven här i sina predikningar med ifver utfor mot papisterna, fick han Saltvik på Åland till ett slags förvisningsort men hans oförskräckta mod eggade honom till en ännu häftigare kamp emot liturgien och dess anhängare. En sådan djärfhet syntes konungen för stor, och han öfverskickade några män, att gripa den oböjlige motståndaren till hans kyrkoreformer. Mäster Abraham, i hemlighet varnad för den fara som hotade honom, kastade sig i en båt och flydde öfver till hertig Carl i Sverige. Men icke ens hertigens makt förmådde skydda den förföljde. Han instämdes till Stockholm, men undandrog sig svaromål genom en hastig flykt till Tyskland, där han sökte och fann skydd hos Carls syster, prinsessan Elisabet, som vid denna tid blef gift med hertig Kristoffer af Mecklenburg. I Tyskland kvarstannade han i tretton år och utgaf därifrån flera teologiska och polemiska skrifter, såsom: Förespråk om vår svenska kyrkios stadge och religion 1587; Forum Adiaphorum 1587; Apologia pro fuga sua em regno Sueciæ 1588; Historia liturgica 1588, m. fl. -- hvilka ännu mer ökade hans anseende såsom martyr för den rena evangeliska läran, och i väsentlig mån föranledde hans utväljande till ärkebiskop i Uppsala 1593. Valet ogillades af Sigismund, som likväl såg sig tvungen att jämte andra medgifvanden bekräfta det vid sin kröning följande året.
Den nya ärkebiskopens nit för den rena läran gick emellertid till sådan öfverdrift, att han på en visitationsresa, som han med hertigens begifvande 1596 företog, enligt Carls eget yttrande, »for fram mer som en skarprättare än som en kristlig ärkebiskop». Det gick så långt, att bönderna ville gripa till vapen, men endast afhöllos därifrån af fruktan för ärkebiskopens omgifning, som bestod af väpnadt krigsfolk och några handfasta djäknar, hvilka ur hopen framdrogo och genast bestraffade de brottslige. Kyrkostraffen bestodo i ris- och spöslitning, öfversköljning med kallt vatten, penningböter, o. s. v. Det enfaldiga folket, som hade svårt att skilja sig från de gamla kyrkobruken, klagade, att med ljusens borttagande från altaret försvann ock ymnigheten i ladorna. En svår missväxt hade nämligen inträffat, och i flera delar af riket märktes oro bland allmogen. Hertigen sökte emellertid att lugna folket så godt han kunde. Hans missnöje med ärkebiskopen ökades ännu mer, när denne sökte taga några brottslige präster i försvar. Slutligen förgick Carls tålamod och han öfverhopade ärkebiskopen med skarpa förebråelser. Då vände denne hertigen ryggen, inlät sig i stämplingar med Sigismunds parti, skref förtroliga bref till konungen i Polen och sökte på allt sätt nedsätta hertig Carl. En gång vid en ordväxling med professorerna i Uppsala yttrade han: »Hertigen hafver af somlige bland eder stulit, af andre köpt hjärta och själ. Därför ären I eder konung otrogne och eder biskop motspänstige. Men när konungen kommer skolen I blifva straffade.»
På Jönköpings riksdag 1599 blef han ställd till rätta för sina förrädiska stämplingar och dömdes af ständerna från ära och ämbete. Han insattes först på Stegeborg och sedan i fängelse på Gripsholm, där han dog 1608.
Gift med Magdalena, en dotter till ärkebiskopen Laurentius
Petri Nericius.
