Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larson, Nils - Larson, Simeon Marcus - Larsson, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gårdsbruk. Efter faderns död gifte han sig, tjuguett
år gammal, med en bonddotter Ingeborg Nilsdotter
och öfvertog faderns hemman 1845. Snart
därefter hedrades han med förtroende att vara
socknens ombud vid landstinget, en institution,
som redan då fanns i Jämtland, där den, ehuru
i saknad af skrifven lag för sin befogenhet, bibehållit
sig från forntiden. 1850 valdes han
första gången till riksdagsman, hvilket uppdrag
alltjämt förnyades till och med 1878, först som
ombud i bondeståndet och sedermera i Andra
kammaren. Hans goda kunskaper och framstående
talegåfva beredde honom snart en framskjuten
position bland riksdagens liberale. Redan
1853–54 var han ledamot af bevillningsutskottet,
i hvilken egenskap han kraftigt bidrog att föra
en friare tullagstiftning fram till seger. 1859–60
var han ledamot af statsutskottet och vid
de två sista ståndsriksdagarna bondeståndets talman.
Under det nya statsskicket var han en
af landtmannapartiets ledande män, ledamot af
konstitutionsutskottet 1867–73 (vanligen som
vice ordf.) och af bevillningsutskottet 1874–77
samt af 1871 och 1878 års särskilda försvarsutskott.
Därjämte var han ledamot af talmanskonferensen
1867 och 1872–78. När han efter
lång tids frånvaro som frihandlarnas kandidat
mottog val för endast majriksdagen 1887, blef
han åter ledamot af talmanskonferensen och vice
ordf. i konstitutionsutskottet.
Som statsrevisor
fungerade L. 1855–70 och 1879–81 samt togs
äfven af regeringen i anspråk för flera kommittéers
arbete, såsom den 1858 tillsatta för afgifvande
af förslag till förordning om kommunalstyrelse
och landsting, 1876 års kommitté för
skjutsväsendets ordnande och 1876–82 års tullkommitté.
Af Jämtlands läns landsting var han
ledamot 1863–67, 1871–76 och 1893–95 samt
1864 och 1872–75 dess vice ordförande och 1866–67
dess ordförande.
Död i sin hembygd d.
3 juli 1896.
Larson, Simeon Marcus, landskapsmålare.
Född i trakten af Åtvidaberg i
Östergötland 1825.
När fadern,
som var hemmansägare och rusthållare,
vid sitt frånfälle icke
efterlämnade några tillgångar, begaf
sig sonen till Stockholm och
tog tjänst hos en sadelmakare.
Denne, hvilken snart kom under
fund med hans anlag för ritning, lät honom om
aftnarna gå på målarakademien, egentligen för
att använda hans talang för vagnsritningar och
dylikt. Men den väckelse, L. härvid erfor, stadgade
hans beslut att uteslutande ägna sig åt
konsten. Efter att 1846–48 ha genomgått akademiens
antik- och modellskolor, antog han ett
ritlärareförordnande i Helsingborg, där hafvet
gjorde ett öfverväldigande intryck på honom.
När han sedan vid ett besök i Köpenhamn fick
se Melbyes och andra marinmålares arbeten, hade
han fattat sitt beslut. Han förmådde den berömde
Melbye att skänka sig några timmars undervisning
i marinmålning, hvarefter han för sin
utbildning i denna genre sommaren 1850 fick
åtfölja korvetten Lagerbjelke på en expedition
till Nordsjön, Han företog sedan en resa i
Norge, där han studerade fjällpartier och vattenfall.
Sedan han 1852 anländt till Düsseldorf och
där begagnat Achenbachs råd och anvisningar i
landskapsmålning, började hans rykte sprida sig
och täta beställningar ingå från konsthandlare i
de större tyska städerna. 1855 begaf sig L.
till Paris, där han kvarstannade i tre år och
målade en mängd framstående taflor, bland
hvilka Landskap med vattenfall erhöll mention
honorable vid världsexpositionen 1857. Samma
år blef han ledamot af konstakademien. Återkommen
till Sverige 1858 med en liten förmögenhet,
som han samlat på sin talang, beslöt
han att för sina återstående dagar nedsätta sig i
Småland och uppbyggde halfannan mil från Vimmerby
en storartad villa, med afsikt att där öppna
en undervisningsanstalt för unga landskapsmålare.
Dessförinnan ville L. dock, som 1858 haft en
utställning af sina taflor i Stockholm, visa dem
i Köpenhamn, där de dock icke slogo an. Han
vistades emellertid i Köpenhamn och Skåne hösten
1858 till våren 1859. Men just vid hans återkomst
till hemmet, blef det ett rof för lågorna
och den utblottade konstnären lämnade 1860
fädernejorden för att aldrig mer återkomma dit.
Efter ett par års vistelse i Helsingfors och
Petersburg, där hans taflor vunno god afsättning,
reste han 1862 till världsutställningen i London
för att fortsätta sin tafvelfabrikation. Men så väl
hans talang som rykte voro i sjunkande och snart
nedgick hans sol för alltid. Sjuklig till kropp,
själ och i saknad af tillgångar, som hans slöseri
och lättsinne aldrig lärt honom att taga vara på,
afled han i Londons city d. 25 jan. 1864.
L. var en vulkanisk natur, hvars otyglade kraft allt
för märkbart röjde sig i både hans enskilda lif
och i hans konst. I denna uppfattade han genialiskt
och återgaf med förkärlek hvad man kunde
kalla knalleffektscenerna i naturen, såsom explosioner,
orkaner, våldsamma och andra naturutbrott.
Af sådana motiv har hans produktiva
pensel lämnat talrika variationer, såsom: Nordiskt
vattenfall, i Nationalmuseum, måhända hans
yppersta arbete; Brinnande ångbåt, i flerfaldiga
reproduktioner; Skeppsbrott i Bohuslänska skärgården,
m. fl. Men hans stora begåfning saknade
fast grund i följd af konstnärens brist på
naturstudier och allmän bildning och gick under
genom en alsterrikedom, som nästan är utan motstycke
i vår konsthistoria.
Larsson, Carl, tecknare, målare. Född i Stockholm
d. 28 maj 1853. Föräldrar:
arbetaren Olof Larsson och
Johanna Ståhlberg.
L. hade
haft föga tid att gå ordentligt i
konstakademiens läroverk, då han
allt ifrån sitt trettonde år var
nödsakad att försörja sig själf.
Han var bland annat retuschör
hos en fotograf och började vid mycket unga
år behandla buxbomsstocken. 1876 vann han
emellertid k. medaljen för ämnet Sten Sture
d. ä. befriar drottning Kristina af Danmark
ur Vadstena kloster. I några år tecknare för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
