Familjegrupp vid lampan. Fru P. är framför allt figurmålare. »Det är en manlig klang i hennes porträtt af Heidenstam, som i sin romantiska fantastik så väl träffar originalets både inre och yttre människa (Verner von Heidenstam som Hans Alienus 1896), och hennes blåklädda, ljushåriga lilla folkviseprinsessa vid Visby stadsmur -- Prinsessan i norska nationalgalleriet 1896 -- visar ett drag af svenskhet under den arkaiserande formen. Äfven inom landskapet har denna konstnärinna frambragt saker af värde, såsom hennes förträffliga Kungelf i aftonbelysning, 1897, ett ovanligt ståtligt landskapsmotiv. Högst når hon dock i sina porträtt, och bland dessa torde hennes förstående skildring af Ellen Keys intelligenta drag 1899 visa hennes konst från dess bästa sida.» Fru P. har vidare målat Ladugården 1888, Fürstenbergs galleri, Visby stadsmur 1896, Herrgården 1898, porträtt af generalkonsul J. W. Smitt, d:r Moritz Rubenson 1904, m. m. Paulinus, Laurentius, se Gothus. Paulinus, Petrus, präst. Född i Söderköping 1550. Föräldrar: smeden och borgmästaren därstädes Påvel Pedersson -- en bror till ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus -- samt Karin Pedersdotter. Efter slutade studier vid högskolan i Uppsala reste P. utomlands och blef magister vid ett jesuituniversitet i Tyskland. Hemkommen till fäderneslandet, prästvigdes han af farbrodern, då blifven ärkebiskop, och förordnades till rektor vid skolan i Enköping. För sina papistiska åsikter kallades han 1584 af Johan III till hofpredikant och utnämndes till kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, hvarest han uppträdde som liturgiens nitiske försvarare. Då han härigenom mot sig uppväckte en storm af ovilja, icke blott inom staden, utan hos hela landets prästerskap, nödgades han lämna kyrkoherdebefattningen 1590 och blef, sedan hans beskyddare konungen icke mera lefde, afsatt från sitt prästämbete på mötet i Uppsala tre år senare. Han afled kort därefter på Munsö i Mälaren 1593. På riksarkivet förvaras tvenne af honom till liturgiens försvar författade skrifter: Confessio de Liturgia samt Undervisningen om then Svenska messo. Han har dessutom författat och utgifvit Een rätt christeligh undervijsning om heela menniskones leffnadt härpå jordene etc. 1590, samt Een böön til Jesum vår nyårsgåfva 1592. Paulson, Johannes, filolog. Född i Ekeberga, Vällufs församling, Malmöhus län, den 14 mars 1855. Föräldrar: landtbrukaren Jöns Påhlsson och Kirstin Nilsdotter. Student i Lund 1877, fil. kand. 1880 och fil. lic. 1887 disputerade P. s. å. för graden med Studia Hesiodea I. De re metrica. P. blef docent i klassisk filologi i Lund 1888 och utnämndes 1891 till professor i samma ämne vid Göteborgs högskola, hvars rektor han var 1893--99. Grundlig forskare har P. inom sitt fack utvecklat liflig litterär verksamhet och bl. a. utgifvit: Den grekiska teatern under det femte århundradet f. Kr., 1894, Till frågan om Oidipussagans ursprung, 1895, Symbolæ ad Chrysostomum patrem I. De codice Lincopensi, II. De libro Holmensi, Fragmentum vitæ Sanctæ Catharinæ Alexandrinensis metricum 1892, Latinska skalder i urval, till skolans tjänst (i förening med K. Wintzell) 1891--92, Petri de Dacia vita Christinæ Stumbelensis 1896, Komedier af Aristophanes I 1901, II 1903, Lukrezstudien I, 1897, Minnestal hållna i Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle å dess Högtidstidsdagar 1893--99. Dessutom öfversättningar, metriska uppsatser i Språk och Stil. m. m. Led. af Göteb. Vet.- och Vitt.-samh. Ogift. 1. Pechlin, Johan Niklas, läkare, lärd. Född omkring 1640 i Leyden, där fadern Johannes Pechlinus var pastor vid luterska församlingen. Vid den tid, P. växte upp, stod Leyden redan i stort anseende för det medicinsk-vetenskapliga lif, som utmärkte dess högskola. P. valde därför läkarvägen, promoverades 1667 till medicine doktor och utnämndes 1673 till medicine professor i Kiel. Antagen 1680 till lifmedikus hos hertig Kristian Albert af Holstein-Gottorp, förordnades han till hertigens bibliotekarie 1689 och blef kort därefter assessor i Holstein-Gottorpska hofrätten, med titel af hofråd. 1698 åtföljde han hertig Fredrik till Sverige, hvarifrån han snart återvände hem, men efterskrefs ånyo af prinsessan Hedvig Sofia. Under denna sin vistelse i Stockholm blef han illa sjuk samt påstod, att de svenska läkarna sökt taga lifvet af honom med sina vedervärdiga medikament. 1704 kallades han för tredje gången till Sverige såsom guvernör för den unge prinsen Carl Fredrik, upptogs där till medlem af Collegium medicum men afled icke långt därefter i febr. 1706. P. var en man af stor lärdom icke blott inom sitt egentliga fack, läkarekonsten, utan äfven i andra vetenskaper, samt har utgifvit både teologiska och medicinska skrifter, bland hvilka senare den märkvärdigaste torde vara hans Diatriba de nigritudine Ethiopium. Gift 1679 med Anna Dorotea Langelott. 2. Pechlin, Carl Fredrik, militär, politisk partigängare. Född i Holstein d. 8 augusti 1720; den föregåendes sonson. Föräldrar: holsteinska ministern vid svenska hofvet Johan Pechlin, baron von Löwenbach, och Grefvinnan Margareta Amalia Floor. Vid sex års ålder öfverflyttade P. med föräldrarna till Sverige, där han, efter att en kort tid ha studerat i Lund, 1733 inskrefs såsom volontär vid fortifikationen. 1740 utnämndes han till fänrik vid Adlerfelts regemente och befordrades till löjtnant 1743. Han flyttades sedermera från det ena regementet till det andra, blef 1746 kapten vid Ruthensparres regemente, 1749 major vid grefve Spens' regemente, där han 1750 blef öfverstlöjtnant samt 1751 öfverstlöjtnant vid Kalmar regemente. S. å. naturaliserades han såsom svensk adelsman. Under pommerska kriget utmärkte han sig för