Print (PDF) - On this page / på denna sida - Peder Galle - Peder Sunnanväder - Pehrson, Per - 1. Peringskiöld, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle afgöra mellan den katolska och den luterska läran. P. hade sina svar färdiga på utsatt tid, men när Olaus Petri, som också fått och besvarat frågorna, två gånger reste till Uppsala, för att disputationen skulle äga rum, vägrade P. att deltaga häri. I maj 1527 utgaf Olaus Petri P:s svar på konungens frågor och sin egen vederläggning häraf. Man ser af denna skrift, att P. var en skarpsinnig, lärd och fyndig man, och därtill äfven lugn och värdig. En disputation ägde emellertid rum under Västerås' riksdag, men först sedan ständerna svarat på konungens »framsättningar», så att den icke kan ha inverkat på det viktiga riksdagsbeslutet. Peder Sunnanväder, biskop, hette egentligen Peder Jakobsson och kallas vanligen Peder kansler. Uppgifves vara född i Vadstena, omtalas 1508--09 som kanik i Linköping, 1510--20 som kyrkoherde i Stockholm och efter 1516 som dekanus vid Västerås' domkapitel. Han var äfven sedan 1506 Svante Stures och Sten Stures d. y:s kansler och uppträdde som danskarnas ifrige fiende. 1520 arbetade han i Stockholm mot Kristian II och afgick i febr. som Kristina Gyllenstiernas sändebud, i sällskap med den unge Nils Sture, till Danzig och Polen för att söka förbund och hjälp. Danskarna trodde allmänt, att det var meningen att erbjuda konungen af Polen Sveriges krona, och Kristian utverkade en påflig bannbulla, hvari P. förklarades fågelfri. P:s uppdrag ledde dock icke till något resultat, och han kunde först efter Gustaf Vasas första segrar återvända till Sverige, där han af domkapitlet enhälligt valdes till biskop i Västerås. Konungen fruktade dock för P:s tillgifvenhet för Sturarna, gaf först efter lång tvekan sanktion på valet och återlämnade icke Gränsö slott, som han tagit från den föregående Västeråsbiskopen, så att P. led verklig brist på sin nya plats. P. klagade i bref för biskop Brask och andra, och några af hans bref kommo till konungens kännedom. Denne skyndade till Västerås, uppträdde den 13 sept. 1523 med brefven i domkapitlet och lät sina rådsherrar afdöma P. hans ämbete. I slutet af 1524 sökte P. i Dalarne stämpla uppror mot konungen, men måste fly till Norge. Han utlevererades i sept. 1526 och afrättades i Uppsala den 18 sept. 1527. Pehrson, Per (i Törneryd), riksdagsman. Född i Hoby förs. af Blekinge län d. 3 sept. 1845, Föräldrar: hemmansägaren Pehr Andersson och Maria Persdotter. P., som 1863--65 genomgick Marielunds landtbruksskola, nedsatte sig tidigt som landtbrukare i sin fädernebygd och valdes redan 1874 till ledamot af Blekinge läns landsting, som han sedermera alltjämt tillhört (1899--1902 som vice ordf. och 1903 som ordf.) Från 1879 är han Bräkne domsagas representant i Andra kammaren. Med lätthet att uttrycka sig och helt sympatiserande med den prägel af sparsamhet och gammal odalmannasjälfständighet, som utmärkte den tidens landtmannaparti, kom P. snart att intaga en framskjuten plats inom detsamma och blef redan 1885 ordinarie ledamot af statsutskottet. Vid tullstridens utbrott slöt sig P., om ock utan större entusiasm, till protektionisterna, men följde ej med dessas flertal vid bildandet af »nya landtmannapartiet» 1888 utan stannade kvar i det »gamla partiet», som invalde honom i sitt förtroenderåd. De maktägandes missnöje visade sig i, att P. 1888 degraderades till lagutskottet, som han tillhörde äfven 1889 års riksdag. 1890 återfick han dock sin gamla plats i statsutskottet, af hvilken han sedermera varit i okvald besittning (från 1898 som vice ordf.) Ytterst försiktig i fråga om militära anslag, biträdde dock P. vid urtima riksdagen 1892, då han var ledamot af försvarsutskottet, dess förslag om värnpliktsöfningarnas ökning till 90 dagar, hvaremot han bidrog till att k. m:ts förslag i detta ämne 1901 i vissa afseenden reducerades. Från 1898 har han tillhört landtmannapartiets förtroenderåd och i vissa afseenden varit en god exponent för tendenserna bland representanterna af hans samhällsställning, men knappast nått någon verklig ledareställning. Vid 1903--05 års riksdagar har han fungerat som Andra kammarens vice talman. Under sin tidigare riksdagsmannabana liksom flertalet af den tidens landtmannaparti afgjord vän af den politiska rösträttens utsträckning, kallnade hans intresse i detta afseende under tidens lopp och vid 1900 och 1902 års riksdagar fordrade han fullständig utjämning af städernas och landsbygdens representationsrätt som villkor för äfven en ytterst moderat rösträttsreform. Däremot kunde han ej 1902 förlika sig med tanken på proportionella val, men biträdde 1904 k. m:ts förslag i dylik riktning. För sociala reformförslag har P. ställt sig fullständigt oförstående. 1883 var han statsrevisorssuppleant och 1884 ordinarie revisor. Gift 1870 med Elin Olsson. 1. Peringskiöld, Johan, fornforskare. Född i Strängnäs d. 6 okt. 1654. Föräldrar: lektorn vid d. v. gymnasium Lars Fredrik Peringer och Anna Maria Mulich. Student i Uppsala 1677, ägnade sig P. med rastlös flit åt studiet af fäderneslandets fornminnen och antogs 1680 till extra ordinarie eller s. k. ämnesven vid det icke långt förut i Uppsala inrättade antikvitetskollegium. 1682 befordrad till kanslist i kollegiet, fick han åtfölja Hadorph på dennes forskningsresor i landsorterna och biträdde honom i att uppteckna och afrita runstenar, borgar, graffält och andra minnesmärken. P. utnämndes 1689 till assessor och erhöll 1693 adelskap med namnet Peringskiöld. Sistnämnda år utfärdades fullmakt för honom att vara antikvitetskollegii sekreterare, med hvilken befattning han 1698 fick förena den isländska translatorssysslan, som han dock 1711 afstod till förmån för sin son. 1719 sökte han entledigande från sina ämbeten och erhöll, då detta beviljades, kansliråds titel samt afled i Stockholm d. 24 mars 1720. Med outtröttlig arbetsamhet sammanbragte P. ansenliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
