Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ruckman, Johan Gustaf - Ruda, Elias Vilhelm - Rudbeckius och Rudbeck - 1. Rudbeckius, Johannes Johannis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atelier. Anmärkningsvärdt nog blef den utmärkte konstnären under hela sin lefnad förbisedd af Konstakademien, liksom han, under senare delen af sitt lif, var nästan alldeles förgäten af ett yngre släkte. Han afled i Stockholm den 20 jan. 1862. Gift 1808 med den berömda skådespelerskan Maria Kristina Franck (Se I: 354.) Ruda, Elias Vilhelm, skald. Född den 3 sept. 1807 på Häringe sätesgård i Södertörn, där fadern var trädgårdsmästare. Student i Uppsala 1826, måste R. ett par gånger afbryta sin studiebana af brist på medel, men erhöll slutligen 1833 lagerkransen, hvars blad knappast hunnit förvissna, innan hans eget sångarlif utsläcktes den 18 aug. s. å. Vid tjuguett års ålder, medan han var anställd som informator i landshöfding Nordenankars hus i Kalmar, utgaf R. sitt första vittra arbete, Brynolfs äfventyr. En dikt i sjutton sånger, en humoristisk, ehuru just ej lyckad parodi på Tegnérs »Frithiofs saga». Efter hans återkomst till Uppsala utkommo 1829 Vildsvinsjagten och 1830 Hagbard och Signe, båda dramatiska dikter, som, ehuru omogna, ej sakna förtjänstfulla drag. Under sina fortsatta studier på graden skref han det litterärt kritiska arbetet En tysk resandes ströfverier på svenska Parnassen 1830, den täcka novellen Främlingen från Norden 1831 samt Aristomenes på Rhodus, hvilket skaldestycke 1832 belönades med Svenska akademiens 2:dra pris. Utom de nu nämnda skaldeverken har han lämnat en mängd smärre stycken i kalendrarna »Psyche», »Hebe» och »Vinterblommor», åtskilliga tillfällighetsvers och flera öfversättningar. Hvad hos R. såsom diktare saknades, var originalitet; däremot ägde han en naturlig, frisk känsla, ett fint poetiskt sinne och framför allt en ovanlig lätthet att röra sig i olika versformer. Hans Skaldestycken utkommo 1834 och 1838 med företal och lefnadsteckning af Atterbom. Rudbeckius och Rudbeck. Dessa i vår lärdomshistoria frejdade ätter leda sitt ursprung från gården Rudbeck i Slesvig, där stamfäderna, af hvilka den äldste med säkerhet spåras omkring 1450, i flera led voro fästebönder. Till Sverige öfverflyttade släkten med Johan Pedersson Rudbeck, f. 1550 och d. 1603 som stadsskrifvare i Örebro. Tvenne hans sonsöner blefvo 1692 och 1698 adlade under namnen von Rudbeck och Rudbeck men slöto båda själfva sina adliga ätter. 1719 adlades stamfaderns sonsons son, arkiatern Olof Rudbeck d. y. -- se R. 7 -- med bibehållande af namnet. Af hans efterkommande erhöll en gren -- se R. 8 -- 1771 friherrlig värdighet. Biskop Johannes Rudbeckii -- se R. 1 -- yngste son, assessorn i Göta hofrätt, Paul adlades 1687 under namnet Rudebeck, hvilken ätt ännu fortlefver. 1. Rudbeckius, Johannes Johannis, biskop, lärd. Född d. 3 april 1581 i Ormesta by i Almby socken nära Örebro. Föräldrar: häradsskrifvaren i Väster-Nerike, sedermera stadsskrifvaren i Örebro Johan Pedersson Rudbeck som, född på godset Rudbeck i Holstein, inflyttat till Sverige, och Kristina Bose. Sin undervisning hade R. erhållit i Örebro skola samt i Strängnäs och Uppsala, när han 1601 begaf sig ut till Wittenberg, hvarest han, tjugutvå år gammal, promoverades till magister 1603. Hans anseende för lärdom var redan då så stort, att han både i Wittenberg och från Würtzburg fick emottaga anbud att blifva professor. Han föredrog likväl att återvända till fäderneslandet, där han 1604, vid ännu ej fyllda tjugufyra år, utnämndes till professor i matematik vid Uppsala universitet. Under tiden odlade han med all flit studier i österländska språk och teologien samt begaf sig 1607 åter ut till Tyskland, där han förnämligast idkade teologiska studier. Hemkommen 1609, befordrades han i Uppsala till professor i hebreiskan 1610, men utbytte följande år denna beställning mot professuren i teologi. Han inskränkte emellertid icke sin verksamhet till den offentliga undervisningen såsom akademisk lärare utan ägnade sig äfven med ifver åt den studerande ungdomens handledning på enskild väg. I antydda syfte inrättade han en skola för meddelande af insikter, erforderliga för ett rätt tillgodogörande af de offentliga föreläsningarna. Själfständig och häftig, råkade han med en annan akademisk storhet, J. Messenius, snart i häftiga tvister, som afbrötos därigenom, att Gustaf II Adolf kallade R. till sin hofpredikant och biktfader. I dessa egenskaper följde han konungen i sju års tid, bland annat under de svåra fälttågen i Livland 1614--15, och vann därvid i hög grad Gustaf Adolfs förtroende, såsom en lärd, sanningsälskande och ovanligt driftig man. Med anledning häraf emottog han af konungen uppdrag att, tillsammans först med Johannes Bothvidi och sedan med Johannes Lenæus, utarbeta en ny öfversättning af bibeln. Arbetet sköttes af R. nästan ensam och bedrefs med den skyndsamhet, att den nya bibelupplagan kunde tryckas 1618 (den s. k. Gustaf II Adolfs bibel). Likväl var den verkställd med en för den tiden ganska erkännansvärd texttrohet. Vid konungens kröning 1617 hedrades R. med teologie doktorsgraden, en den tiden sällsynt värdighet, och utnämndes 1619, sedan han året förut undersökt och på stället rättat några obehagliga uppträden i Västerås, till biskop i detta stift. Det var på denna plats, R. vann sin stora ryktbarhet och ett oförgätligt namn i vår kyrkoförsamlings historia. Af hvad han under de tjugusex år, som han innehade biskopsämbetet, uträttade till kyrkans och skolväsendets bästa, kan endast en ringa del här anföras. Domkyrkan, som var i hög grad förfallen, iordningställdes och försågs med ny inredning; det gamla mörka skolhuset tillbyggdes och utvidgades med nya lärosalar hospitalet ombyggdes och försattes i ett tidsenligt skick. Under denna verksamhet i själfva stiftsstaden grep han med kraftig hand in i alla de ämnen, som hörde till hans förvaltning af stiftet. Han utgaf en ny och förbättrad kyrkoordning och hade vid sin död tvenne gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
