Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruuth, Erik - Rühs, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ruuth,Erik, ämbetsman, landtmarskalk. Född
d. 24 okt. 1746. Föräldrar: riksrådet Gustaf
Ruuth och friherrinnan Ebba Kristina Sjöblad.
R. uppfostrades för sjövapnet och tjänstgjorde en
kort tid vid flottan, men öfvergick till landtarmén
och utnämndes till fänrik vid Lifgardet
1754. Af någon nu obekant anledning tog han afsked
ur krigstjänsten 1762, då han erhöll titel och
värdighet af kapten. Efter Gustaf III:s tillträde
af regeringen blef han snart föremål för monarkens
personliga ynnest, hvadan utmärkelser och befordringar
begynte flöda öfver honom i ymnigaste mått. År 1777
upphöjd till friherre, erhöll han 1781 öfverstes
rang och utnämndes s. å. till förste kavaljer
hos hertigen af Södermanland. 1785 förordnades
han till ledamot af Tulldirektionen och blef året
därefter förste stallmästare hos hertigen. Samtidigt
begynte han användas i statsvärf och förordnades
sistnämnda år till statssekreterare för handels- och
finansexpeditionen. På grund af det ogynnsamma
skick, hvari rikets finanser vid denna tid befunno
sig, var det en synnerligt maktpåliggande plats,
som sålunda blifvit R. anförtrodd. Någon större
förmåga utvecklade han ej heller på densamma men
bibehöll sig dock i konungens ynnest genom att
obetingadt underkasta sig dennes önskningar och
befallningar. Sålunda hade han intet att invända,
då Gustaf III kort före ryska krigets utbrott 1788
befallde honom att föranstalta om tillverkning af
falskt ryskt guldmynt. En sådan åtgärd kom också
till stånd, men då R. måste följa konungen i kriget,
lämnades uppdraget att öfvervaka och kontrollera
förfalskningen åt grefve Munck. Ledamot 1789 af
Allmänna ärendenas beredning, blef R. 1790 president
i Kammarkollegium samt ståthållare på Drottningholms,
Svartsjö, Ulriksdals, Karlbergs och Haga slott. Efter
att hafva tillhört den tillförordnade regeringen under
konungens frånvaro 1789–91, blef R. landtmarskalk
vid riksdagen i Gäfle 1792, vid hvars afslutande
han erhöll grefvediplomet. Efter Gustaf III:s död
upphöjdes han i sept. 1792 till En af rikets Herrar
men aflägsnades omedelbart därefter, i det han
bortsändes såsom generalguvernör till Pommern, då han
tillika blef Greifswalds universitets kanslär. R.,
som i olikhet med flertalet af »gustavianerna» sökt
göra sig behaglig för förmyndarestyrelsen, fick snart
erfara, att han däri lyckats helt ofullständigt. Han
blef nämligen utsatt för en rättegång, som syntes
framkallad nästan blott af begär att trakassera och
skada honom. Rättegången var grundad på en allvarsam
anmärkning, som bland annat 1793 framställts mot
hans finansförvaltning af den utaf hertigen-regenten
tillsatta statsutredningen. Anmärkningen gällde ett
antal kvittenser å tillsammans 324,693 rdr, för hvilka
verifikationer i giltig form sades fattas. Oaktadt
det under rättegången allt tydligare visade sig, att
hela saken blott berott på formfel, dem R. ej kunnat
förekomma, och andra tillfälliga omständigheter,
blef han dömd att ersätta k. m:t och
kronan förenämnda belopp. Härigenom ruinerad,
måste han låta sig sättas i konkurs och lämna sin
generalguvernörsbefattning 1796. Han lyckades
emellertid redan året därefter vinna resning
i målet, och då det nu blef honom möjligt att
förevisa handlingar, som måste godkännas, slapp
han undan med att till kronan återbetala en summa
af i rundt tal 95,450 rdr. Sedan R. nedlagt sina
befattningar i Pommern, återvände han till Sverige,
samt blef slutligen, 1812, öfverste-marskalk hos
drottningen. Vid 1809 års riksdag var R. en af
hufvudmännen för det gustavianska partiet. Ledamot af
Vetenskaps-, Landtbruks- och Vitterh.-akademierna.
Död i Stockholm d. 25 maj 1820.
Grefve R. hade
Gustaf III:s personliga bevågenhet att tacka för sina
framgångar och var därför konungen orubbligt trogen
och tillgifven tillbaka. Han var mer en arbetsam och
driftig ämbetsman än någon statsman. Hans patriotism
är dock värd allt erkännande. Af sin betydliga ärfda
förmögenhet nedlade han stora summor vid Höganäs
stenkolsfält i Skåne, af hvilka summor frukten
först i en senare tid kommit helt andra personer
till godo.
Han var tre gånger gift: 1: 1768 med
grefvinnan Fredrika Sparre, 2: 1779 med grefvinnan
Ebba Ulrika Beata von Rosen, dotter af riksrådet
F. U. von Rosen (se II: 358) och 3: 1783 med Elisabet
Charlotta Wahrendorff.
Rühs, Fredrik, häfdatecknare. Född i Greifswald d. 1
mars 1781, begynte R. sin lärda bana vid universitetet
i Göttingen, där han förnämligast studerade historia
och teologi samt genom umgänge med historikern
Schlözer bildade sig till häfdatecknare. Redan 1801
utgaf han i Göttingen Versuch einer Geschichte der
Religion, Staatsverfassung und Kultur der alten
Skandinavier. Snart flyttad till Greifswald, fortsatte
han där sina studier och blef 1808 e. o. professor
i historia vid dess universitet. För att på närmare
håll lära känna Sverige, öfver hvilket land han hade
en utförlig historia under utarbetning, och möjligen
där vinna någon anställning, sedan verksamheten
vid Greifswalds universitet i följd af den franska
ockupationen måst upphöra, företog han 1810–11
en resa genom flera svenska provinser. Antydda
historiska arbete, Geschichte Schwedens, hvilket
han påbörjat 1803, förelåg 1814 fullständigt i 5
delar. Öfverflyttadt på svenska med titeln »Svea rikes
historia från de äldsta tider till konung Carl XII:s
död» och utkommet 1823–51, likaledes i 5 delar, från
och med 2:dra delen öfversatt af A. M. Strinnholm,
är det ett historiskt verk af stort värde, hvilket
Geijer gaf det vitsordet, att det var »ej blott
utan jämförelse det bästa af främmande arbeten om
Sverige: det är på det hela inom oss och af oss
ännu oöfverträffadt». Någon anställning i Sverige
fick R. dock icke men utnämndes i stället 1810 till
professor i historia vid det nybildade universitet
i Berlin, där han ock blef k. preussisk historiograf
1817 och medlem af Vetenskapsakademien. För att söka
bot för ett långvarigt bröstlidande anträdde han 1819
en resa till Italien, hvarunder han afled i Florens
d. 1 febr. 1820.
Utom förut nämnda skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
