Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderman, Johan August - 1. Södermark, Olof Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S. ansågs som barn oduglig till allt. Elfva
år gammal skickades han till sjös men sjuknade i
Bremen och fick vända hem. Han sattes då i Grundéns
pianoskola men gjorde först inga framsteg. Hans
musikaliska geni bröt sedan plötsligt fram, han lärde
utom piano spela oboë och violin samt medverkade
i orkestrar. Stjernström tog 1850 S. med sig som
orkesteranförare för sitt resande teatersällskap,
hvilket 1854 började spela på Mindre teatern i
Stockholm. Där verkade S. till 1860, med undantag af
en tid 1856–57, då han studerade i Leipzig. 1860
kallades S. till kormästare vid k. teatern i
Stockholm, och han fick vid Lachners afgång erbjudande
på hofkapellmästareposten, som han dock blygsamt afstod
åt L. Norman. Från 1862 blef S. i stället på sex
år äfven biträdande kapellmästare med sammanlagdt
4,000 kr. lön, hvilken han fick behålla, då han
efter någon tid återgick till att vara blott kormästare.
S. var också i några år sånganförare i Par
Bricole och Stockholms skarpskytteförening. 1869–70
gjorde S. på Jenny Linds stipendium en resa öfver
Köpenhamn genom Tyskland och Österrike, därunder han,
oafbrutet komponerande, dröjde i Koblenz, Dresden
och Köpenhamn. Död i Stockholm d. 10 febr. 1876.
S. torde vara den mest nationelle och mest originelle
af Sveriges tonsättare. För Stjernströms teater
skref han en mängd operettmusik (Urdur, Hin
ondes första lärospån, Guldkorset, m. m.) och för
k. teatern musikinlägg till skådespel (Fiesco,
Orleanska jungfrun, Richard III, Hedbergs Kung
Märta, Dagen gryr, Bröllopet på Ulfåsa, Josephsons
Folkungalek, Marsk Stigs döttrar, o. s. v.),
hvari han visade utmärkt karaktäriseringsförmåga
och scenisk blick. S. skref likaledes på uppdrag
några kompositioner vid högtidliga tillfällen,
åt hvilka han förlänade en glansfull prägel. Som
andlig tonsättare var S. äfven mycket framstående,
såsom bl. a. bevisas af Andliga sångerna för solo,
kör och orgel samt den effektfulla Katolska mässan för
soli, kör och orkester.
Hans solosånger med piano (Heidenröslein, Serviska
folksånger, Tre ballader, Värfningen, Digte og Sange,
m. fl.), äro känsliga och till hjärtat gående, hans
kvartetter för mansröster (Ett bondbröllop, Sjung,
Längtan, Suomis sång, Tre visor i folkton, o. s. v.)
synnerligen friska och populära; S. har vidare skrifvit
fruntimmerskörer (Englarnes hem) eller blandad kör
(Idyll och epigram, Sex visor i folkton), Hans
Fantasier à la Almqvist och åtskilliga arrangemang
vittna om hans humor, hans orkestersaker om en storartad
instrumenteringskonst. »Högst står han emellertid i
sina ballader för solo och orkester vare sig med kör
(Die Wallfahrt nach Kevlaar, Hjertesorg) eller utan
kör (Hafsfrun, Den arme Peter, Der schwarze Ritter,
Kung Helmer och Aslög, Tannhäuser och Kvarnruinen,
m. fl.). Hans särskildt för denna genre ägnade form- och
klangsinne, hans romantiska uppfattning och
fantasi, hans dramatiskt energiska och plastiskt
klara framställningssätt gjorde honom skickad att i
balladen åstad komma något af det yppersta, som
frambragts. ’Vallfarten’, ’Hjertesorg’,
’Svarte riddaren’ och ’Tannhäuser’ stå utan
tvifvel oöfverträffade i sitt slag uti alla
lands litteratur.» S. lämnade efter sig en mängd
värdefulla musikaliska skisser.
»Till karaktären rättrådig och blygsam, vänfast och vek,
men äfven häftig och njutningslysten, visar S. i sina
kompositioner en blandning af innerlighet och
praktkärlek, af stordådskraftigt vikingalynne och
en nästan kvinnlig vekhet, af frisk, stundom något
banal, sinnlighet och det mest kyska svärmeri, det
mest hängifna och arbetsamma konstnärsallvar.»
»Hvad som särskildt gör honom kär för oss svenskar,
är att hans sångmö ofta lyssnade till pulsslagen
af den svenska naturen och det svenska folklifvet
och stämde hans lyra till toner, som än genom sin
vekhet och skönhet, än genom sin friska kraft och
hurtighet mäktigt anslå hvarje fosterländskt sinne.»
Gift med Eva Kristina Bergholm.
1. Södermark, Olof Johan,
militär, porträttmålare. Född i Landskrona
d. 11 maj 1790. Föräldrar: öfverstlöjtnanten vid
fortifikationen Per Södermark och Katarina Maria
Bergklyft.
Från Karlberg, där han redan såsom kadett
väckt uppmärksamhet för sin säkra teckning och till
och med exponerat miniatyrporträtt i svartkrita,
utexaminerades S. 1808 och inträdde såsom officer
vid ingenjörkårens fältmätningsbrigad. Befordrad till
löjtnant 1812, deltog han med utmärkelse i fälttågen
i Tyskland och Norge, i det att han beordrades till
stabsadjutant hos fältmarskalken von Essen, då denne
i juli 1814 ryckte öfver norska gränsen, och blef
s. å. kapten. Vid öfvergången af Tistedalsälfven blef
S. svårt sårad. Efter en längre tids tjänstgöring hos
riksståthållaren grefve Mörner, fick S. i uppdrag att
undersöka platsen för den blifvande fästningen vid
Vanäs, nuvarande Karlsborg och att deltaga i planerna
för densamma. S. utförde äfven andra topografiska
undersökningar och kartor, uppgjorde förslag till
Landskrona hamn m. m. Han befordrades till major i
armén 1816 och utnämndes 1825 till lärare i topografi
vid Krigsakademien, hvilken befattning han, då han
samtidigt hade permission att idka konststudier
i utlandet, endast utöfvade en kort tid vintern
1829–30.
Ehuru, såsom nyss nämnts, S. redan i
ungdomen visat stora konstnärliga anlag, var det
först 1824, d. v. s. vid trettiofyra års ålder,
som han begynte studera konsten på fullt allvar,
i det han då öfver Frankrike begaf sig till Italien,
hvarifrån han återkom till Sverige 1828. Fem år senare
tog han afsked med öfverstlöjtnants titel samt
vistades såsom konststipendiat i München, Italien,
England och Frankrike till 1840, då han fästes såsom
vice professor vid Konstakademien i Stockholm,
af hvilken akademi S. 1839 blifvit ledamot. 1844
företog han för tredje gången en färd till Italien,
i förhoppning att under dess milda luftstreck kunna
återställa sin brutna hälsa. Han återkom hem 1847,
men med ännu mer brutna krafter, och afled i Stockholm
d. 15 okt. 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
